Det här går säkert hem hos kidsen ett tag till. Det brukar det ju göra.
Det är något så obegripligt sorgligt med artister som går och blir bekväma. De är plötsligt så säkra på vad de gör -- och så rika på att göra det -- att de inte ens märker att de faktiskt inte gör det längre. Att de helt upphört att anstränga sig. De ligger hemma i soffan, petar sig i naveln med sina royalty-pengar och lämnar inte den där soffan annat än för att gå på toaletten, eller i värsta fall för att masa sig in i studion och slentriangöra det de en gång brann för. Mark Kozelek har tyvärr gått och blivit ett skolexempel på denna värsta form av slöhet.
Det började oskyldigt med en samlingsskiva för två år sedan. Den var bara välkommen. Efter det följde en solo-EP där hälften av sångerna var covers. Det måste man få göra. Strax efter släppte han en hel LP med covers -- alla för enkelhetens skull skrivna av AC/DC -- som dessutom innehöll tre av låtarna från nyss nämnda EP. Så, får man inte göra.
När han så äntligen återvänder med en skiva med sitt omhuldade Red House Painters -- bara ett par få månader efter att solo-LPn kom -- så visar det sig vara en fyra år gammal skiva som är så tråkig att hans förra bolag refuserat den. Men det är väl inget som ska stå i vägen för varken honom eller Sub Pop som däremot gärna ger ut den. För det funkar ju tyvärr att mjölka fram ytterligare några dollar ur alla oss som älskade [I]Down Colorful Hill[/I], [I]Rollercoaster[/I] eller [I]Songs for a Blue Guitar[/I]. Vi fortsätter ju slentrianköpa allt den mannen gör. Men älskade du de där skivorna så kan jag räkna upp en lång rad andra skivor som berör som [I]Old Ramon[/I] borde. Det här är nämligen ingenting annat än slöhet, respektlöshet och -- med allra högst två undantag -- tristess, paketerat i den ack så förrädiskt inbjudande Red House Painters-designen. Det är hög tid för både Mark Kozelek och Sub Pop, som helt verkar ha tappat greppet på senare år, att se över sina hus. Pilla ut den där sedeln ur naveln eller pensionera sig.
Skivbolag:
Artist:
