I Sverige är Popium och dess medlemmar totalt okända, men i Norge är bandet från Bergen ett veritabelt All star team. Visserligen är det här Popiums debutskiva, men medlemmarna med rötter i pop, glamrock, death metal, synth och punk har samlat på sig minst tre norska Grammys i Pogo Pops, Savoy och Barbie Bones.
Efter att Kings of Convenience har öppnat upp för norsk pop är det dags för Popium att ta sig utanför landets gränser, och debuten visar att allt annat än världsherravälde vore orättvist. Bandet ställer inte alls upp på devisen att tystnad är dagens oväsen, i stället väljer man att larma ordentligt. Frank Hammersland är hjärnan och rösten, och harmonierna hanteras av gitarristen Martin Holmes och Norges demonproducent Yngve Sætre.
Tillsammans åstadkommer herrarna perfekt powerpop i dess renaste form, så välskriven, välspelad och välarrangerad att man blir paff. Skivans stämsång, psykedeliska effekter, ljuvliga handklappsrefränger, riff och gitarrslingor är utfört precis så som Gud menade att det skulle låta. Redan vid en andra genomlyssning sjunger lyssnaren med i varenda låt som om det var en samlingsskiva med den mest klassiska powerpopen. På något ställe blir referenserna övertydliga, men skivan ligger snubblande nära högsta betyg.
Popium kommer att vända upp och ner på västvärldens musikscen. Alan McGhee kommer att smälla av och be på sina bara knän att få ge ut Popiums nästa skiva. Posies kommer att lägga gitarrerna på hyllan för gott. Per Gessle kommer äntligen att lägga ner Roxette, ge bort sitt hotell och tillbringa resten av sitt liv i Nordnorge bara för chansen att få en skymt av dem. Rubinoos kommer att få upprättelse och utses till FN-ambassadörer tillsammans med Jellyfish. EU kommer att marginaliseras ekonomiskt av Norge och så småningom gå i konkurs.
När en överraskning som den här dyker upp kan mer känslosamma personer lätt hänfalla åt överdrifter. Tur därför att en så sansad person som undertecknad la vantarna på skivan.
Skivbolag:
Artist:
