Att Värmdös exilkanadensare Richard Reagh numera väljer att kalla sig Poolhall Richard markerar både en nystart och en kursändring. Riktningen går att spåra redan i att han ordnade releasefesten hos Izzy Young på Folklore Centrum, och mycket riktigt är Bob Dylan en referenspunkt som är omöjlig att ignorera. Men såväl det melodiösa som lekfullheten hos Poolhall Richard gör Phil Ochs till en mer träffande Bleecker Street-jämförelse.
Även om rötterna i den amerikanska folktraditionen är djupa har Poolhall Richard dessutom ett i högsta grad modernt förhållningssätt till sin musik, och de påhittiga arrangemangen med Idde Schultz allestädes närvarande ger utrymme för elektroniska dimensioner i såväl grund som snickarglädje. Funkin’ Out at the Great Divide är charmigt Flying Lizards-stiff och muntra Going Going Gone är fantastisk med sin Sparks-anpassad-för-förskola-känsla. Hej Då Granne är monumental med sina akustiska gitarrer och sitt dova trummuller, och även om allvaret är stort i låtar som Trouble är glädjen och fantasin alltid närvarande, och det lyfter Poolhall Richard högt över singer/songwriter-genomsnittet i landet.
