Jag vet inte om det är på grund av massivt Pharcyde-ointresse, som det ännu dagarna innan antologin [I]Cydeways: The Best of Pharcyde[/I] släpps, är hur svårt som helst att komma över en sammanställning över vilka låtar som faktiskt inkluderats på skivan. Det är inte särskilt konstigt, men väldigt tröttsamt. Det är tröttsamt att svensk skivdistribution ännu är så haltande. Trots att skivan kom redan i slutet av förra året, och trots att Pharcyde med två magiska album under bältet berört mängder med hiphop-älskare (inte minst i Sverige), har det knappt gått att handla skivan här hemma. Det är sorgligt att så många skivbolag varken kan ta hand om sina talanger eller fatta vad de har innan det är borta.
Det är just så med Pharcyde, att de i princip varit borta hur länge som helst. Sedan andra skivan [I]Labcabincalifornia[/I] stod västkustkvartetten på paus. Efter inre mellanhavanden och rapparen Fatlips påföljande avhopp decimerades gruppen till en trio. Fatlip gav sig iväg på solotur på undergroundcirkusen, och av det jag hört låter han numer som Bran Van 2000 (vilket egentligen inte behövt betyda att det skulle vara särskilt dåligt, men det är det).
Ett skakat Pharcyde, nu i form av Imani, Booty Brown och Slimkid, återhämtade sig inte förrän så sent som förra året. De slickade sina sår, samlade sig och släppte kluriga EPn [I]Testing The Waters[/I]. Den anade att Pharcyde gått in för en ännu mer subtil version av gruppens sound än den de visat på [I]Labcabincalifornia[/I].
Det jag inte riktigt greppade på [I]Testing The Waters[/I] blir snart tydligare på [I]Plain Rap[/I]. Först nu uppfattar jag förtjänsterna med den musikaliska stillsamhet Pharcyde i dag tyr sig till. Till en början lät vissa av nya skivans samplingar och ljud knappa och syntetiska, men för varje ny lyssning framstår musiken som ännu sprödare och mer sparsmakat välavvägd.
Pharcyde tycks har följt fotbollslaget Raiders i flytten från Los Angeles till Oakland. I likhet med artister som The Grouch och Abstract Tribe Unique låter Pharcyde nu långsamma och molokna. På [I]Plain Rap[/I] visar de att deras grej mest handlar om soul och sång. Tonvikten på [I]Plain Rap[/I] ligger nämligen på balladnummer i dimmad belysning. Pharcyde låter inte lika pojkaktiga som de tidigare gjort när de talat känslor i klassiker som [I]She Said[/I] och [I]Passin Me By[/I]. Men melodierna i [I]Something[/I], [I]Misery[/I], [I]World[/I] och flera andra av nya skivans låtar är minst lika kraftfulla.
[I]Plain Rap[/I] är för Pharcyde vad [I]The Love Movement[/I] var för A Tribe Called Quest. Det är den hitsbefriade och inte särskilt säljvänliga nådastöten för gruppens kommersiella karriär. Men oj vad det låter vackert när Imani, Booty Brown och Slimkid famlar efter någon som bryr sig.Skivbolag:
Artist:
