Drabbad av plötslig inspiration checkade Pete Doherty in i en tysk studio han var nyfiken på, och där blev han sedan kvar i sex månader. Men utan deadline och med en koncentrationsförmåga på Trumpnivå är resultatet av inspirationsflödet som alltid skissartat och fragmentariskt, med flera ofärdiga skisser som resultat tillsammans med någon spontan omarbetning och två versioner av I Don’t Love Anyone (But You’re Not Just Anyone) som är en av skivans gedigna låtar.
På Hamburg Demonstrations finns skelettet till något anmärkningsvärt, och om Pete Doherty hade kunnat disciplinera sig till ytterligare några veckors redigerings- och detaljarbete hade det kunnat vara ett gediget album istället för bara ytterligare en halvdan ansats. Men han konstaterar tappert att The Whole World Is Our Playground och kastar sig rastlöst mellan aktiviteter utan förmågan att slutföra knappt någon enda.
Oily Boker är alldeles för ofärdig, liksom tillkrånglade A Spy In The House Of Love som faller i småbitar och rinner ut i sanden. Hell To Pay At The Gates Of Heaven oroar dubbelt, dels med sin tunna text om terrorattacken i Paris förra året och dels genom att musikaliskt vingla fram likt en häxblandning av Shane McGowan och Faces.
Charmigare är Birdcage med sång av Suzi Martin och text av Amy Winehouse ("Only love can heal the sickness of celebrity"). Den har dock flera år på nacken, liksom hyllningen Flags of The Old Regime till samma olyckssyster Winehouse. När den repriseras här får den en ny preposition i titeln (”from" istället för ”of”) men känns inte mer färdig för det.
Om man betraktar varje livstecken från Pete Doherty som en liten seger, och det finns det all anledning till, är Hamburg Demonstrations mycket positiv. Men för mer gedigna musikaliska upplevelser behövs avsevärt mer omfattande förändringar i hans liv, och det vågar vi inte hoppas på just nu.
