Den mest intressanta kritik jag hört mot DIY-/analogkulturen riktades mot dess fascination för antik musikutrustning. Den är in i baljan dyr att skaffa. Mp3? Glöm det, pressa vinyl om du vill att andra ska höra.
Datorinspelning? Nope, rullbandspelare är det enda raka. All denna
fantastiska studioutrustning, som Arp- och Moogsynthar i originalutförande, kostar en förmögenhet. Också People Under the Stairs betalar dyrt för de analoga originalljuden.
Även om jag inte har några exakta uppgifter gällande People Under the Stairs studiouppsättning, vet jag att de lägger alla sina tusentals dollarpengar på gammaldags vinyl som de sedan samplar. Bland annat anlitar de regelbundet postorderservicen från soul- och jazzspecialisten Recordmania i Stockholm.
De förekommer även med jämna mellanrum i tidningen Big Daddy, en yngre variant av mossiga Goldmine, där de gärna stoltserar med sina senaste fynd (prisklassen £150 och uppåt).
Så inspelningsprocessen är ungefär så kostsam den kan bli för en
tvåmannaorkester, men hur låter det? Snyggt så in i skogen.
[I]O.S.T.[/I] är faktiskt bättre än gruppens förra, som efter mycket lyssnande alltmer framstår som den svagaste länken i den trilogi People Under the Stairs skivkatalog snabbt hunnit upp till. På [I]O.S.T.[/I] hörs en eloge till soulsångaren Little Beaver, [I]Suite for Beaver Part 1[/I] och [I]Part 2[/I], som är något av det vackraste hiphop-hantverk de gjort. Undantaget jobbiga discofunk-numret [I]Hang Loose[/I], är [I]O.S.T.[/I] den bästa sommarmusiken näst efter reggae, för att använda en nött maxim.
Skivbolag:
Artist:
