Outkast

14:48 29 Sep 2003
Jag kommer att minnas den 11 september 2003 för tre saker. Anna Lindh gick bort, det var två år sedan den 11 september OCH jag la vantarna på Outkasts nya skiva. Outkasts LÅNGA skiva. 39 låtar på två cd:s. En Big Boi-cd, en André 3000-cd. Att säga att jag hade väntat på det här ögonblicket är ett understatement. Outkast spelar i en egen division, den där det bara får plats ett lag. De är musikbranschens svar på Real Madrid, med den enda skillnaden att Outkast inte behöver värva, de har ett så bra lag redan från början. Det hindrar dock inte dem från att bjuda in stora delar av dirty south-eliten. Ludacris, Cee-Lo, Slimm Calhoun, Killer Mike och Big Gipp är alla stora på egen hand men om man ställer dessa herrar bredvid Outkast så bleknar de inte bara i jämförelse, de tynar bort. Outkast förtjänar alla superlativer de kan få för på nya skivan uppbådar de all den talang en musiker kan besitta. [I]Speakerboxxx[/I] är alltså Big Bois skiva, [I]The Love Below[/I] är André 3000:s. Men denna gång är det inget case av "återigen har världen delats upp i två läger, de som gillar..." - båda dessa skivor är viktiga på varsitt sätt. Big Boi levererar det Outkast-sound vi lärt oss känna igen och älska, det funkiga och råa, hiphopen som förvrängts och stöpts om. André 3000 ger oss den andra bilden av Outkast, den av bandet som inte nöjer sig med någonting, som alltid vill leta nya vägar att gå. [I]The Love Below[/I] är storbandsjazz och soul, Dres samtal med Gud som visar sig vara en kvinna, en hysterisk trummaskinsversion av John Coltranes [I]My Favourite Things[/I] och så mycket mer. Jag förstod till exempel inte riktigt vad som hände när ljudet av [I]Happy Valentine's Day[/I], [I]Spread[/I] och [I]Prototype[/I] fullkomligt strömmade ut ur högtalarna på min stereo. [I]The Love Below[/I] är skivan jag kommer hitta nya saker på hela tiden. Att alla de här 39 låtarna kanske inte håller lika hög klass rakt igenom är egentligen sekundärt, här finns så mycket urstarkt material att det högsta betyget är sanslöst befogat. Det var länge sedan jag var så här glad.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Lana Del Rey - Lust For Life

Förlåt, men jag finner Lana Del Rey så fruktansvärt ointressant. Missförstå mig inte, jag förstår att ledsna plutiga läppar och släpande röst säljer skivor, men det är så många lager melankolisk image över allt hon gör att jag har svårt att se igenom dem och ge musiken någon ärlig chans. Fortsatt nostalgisk över en tid hon aldrig upplevt flirtar Del Rey med klassisk americana. Det är gamla bilar, svartvita bilder och en glamorös tragisk estetik som genomsyrar allt hon rör vid - men för mig känns det bara kalkylerat och krystat. 

Bobby Raps – Mark

Sedan 24-årige Bobby Raps flyttade från St. Paul till Los Angeles har han återkommande blivit föreslagen som potentiell spökskrivare i olika sammanhang, men också krediterat anlitad som låtskrivare och producent. Han skrev och co-producerade till exempel The Weeknds samarbete med Kendrick Lamar, Sidewalks

Radio Dept. – Teach Me to Forget

När jag frågade Radio Dept förra året vilken som var deras favoritskiva, valde de en av den turkiska duon Kim Ki O. Nu har samma duo gjort en remix på Radio Dept-låten Teach Me to Forget och det är den som får avsluta den här EP:n med samma namn. Av de tre remixer, som utgör hälften av spåren, är detta den bästa. Den är skönt karg och dystopisk och blir en snygg kontrast till bandets egen, mer försiktigt houseinfluerade, version.