Vi lever i en tid av reaktionär retrorock. Vi badar i retrorock. Igår öppnade jag mitt kylskåp och hittade retrorock i grönsaksfacket. På kvällen hjälpte jag min granne att ta ut badkaret och installera retrorock. Jag trodde i min enfald att TTA med sin livsbejakande housepop skulle fungera som ett reningsbad och skölja bort allt gammalt. Riva ner allt reaktionärt för att få luft och ljus. Jag trodde i min enfald att The Tough Allianceh skulle fungera som August Strindbergs [I]Esplanadsystemet[/I]. Så naivt. Jag och mina dammiga gamla böcker. Tråkar jag ut er? När jag trodde att botten var nådd, att det inte gick att gräva sig djupare ner i helvetet. När jag trodde jag sett alla djävulska rockallianser. White Stripes. Linkin Park och Jay-Z. Två kanadensare, en trumma och en bas. När svenska utomhusfestivaler ger en miljon kronor till ett band med Kalle Anka-kostymer. När jag trodde jag sett och upplevt allt, då, exakt då, släpper två okomplicerade bröder från Manchester ett motorblock över min sköra Woody Allenkropp. Två bröder som använde all sin talang, gjorde en överenskommelse med Satan för att släppa ett av världens finaste popalbum för elva år sedan. Jag älskade varje nyans av Definitely Maybe. Definitely Maybe räddade, om inte mitt liv, en hel del champagnenätter. Men naturligtvis finns det någonstans en aristotelisk balans i allt och nu ska vi ner i helvetet tillsammans med ett gäng Soundtrack of Our Lives-inspirerade engelsmän. Det här är retrorock i sin allra renaste form. 43 minuter digital ondska. Låt nummer två, [I]Mucky Fingers[/I], symboliserar hela albumets vidrighet. Andy Bell, du har ingen ära kvar. Gem Archer, du har ingen ära kvar. Bröderna Gallagher, so much to answer for. Oasis har döpt skivan till [I]Don't Believe The Truth[/I]. Jag är övertygad om att i deras små huvuden är detta en alldeles bedårande liten titel. Smått genialisk säkerligen. Jag vill inte ens gå in på hur bedrövlig titeln är. En lek med motsatser. Som två små barn som leker med repellerande magneter. Det finns bara en anledning till att Oasis släpper den här skivan. De vill fortfarande sitta tuffa i en soffa och bli intervjuade av en mindre bemedlad journalist på MTV som låter dem leka popstjärnor. Deras liv är så andefattigt att ställa upp på promotionbilder och turnera i Brighton med Soundtrack Of Our Lives har blivit exotiskt. Oasis blev mindre angelägna för varje skiva. Nu är det helt slut.Skivbolag:
Artist:
