Oasis

De flesta band börjar som lättidentifierade kopior av sina hjältar och idoler. Ett fåtal band fortsätter att vara samma sak också på sin femte skiva, och bland dem är Oasis kungar. Den som trott på förändring hos bröderna Gallagher har ingen verklighetsuppfattning. Oasis har hittat sin stig, och den tänker de fortsätta att trampa upp. Beatles ekar lika kraftigt som vanligt i försöken att snickra ihop en egen [I]Strawberry Fields Forever[/I] eller att härma Ringos släpiga trummor i [I]Born on a Different Cloud[/I]. Status Quo släpper de inte heller taget om, med boogiesega klagosången [I]Force of Nature[/I] ("you're smoking all my stash, you're burning all my cash") som resultat. En viss förfining kan ändå märkas, men med mindre lyckade effekter. Liams egenskrivna [I]Better Man[/I] - en av tre som lillebrorsan fått med - är avsedd att gunga en aning, men istället börjar det lukta Lenny Kravitz. Utan Noels låtar har Oasis inte så mycket att komma med, men när Noel får för sig att sjunga och åter avslöjar sin ointressanta och anonyma röst blir det ännu värre. När han närmar sig John Lennon igen på välspelade [I]Little by Little[/I] blir det väluppfostrad Travis, och sånt klär inte snotty boys. Ändå finns det en del att glädjas åt på [I]Heathen Chemistry[/I]. Istället för att vara sista spiken i kistan visade sig ju första singeln [I]Hindu Times[/I] vara en riktigt stark repetitiv rocklåt, och andrasingeln [I]Stop Crying Your Heart Out[/I] är kanske inte någon ny [I]Wonderwall[/I] men en riktigt okej ballad. Också [I]Hung in a Bad Place[/I], som är Gem Archers (!) hyllning till Steve Jones och till årets punkjubileum för en hyllning måste det vara när man gör en så lättidentifierbar variant på Sex Pistols gamla livecover av [I]No Fun[/I] har ett kraftfullt och nonchigt tryck. Frågan är om de rörelser som går att skönja här och där på [I]Heathen Chemistry[/I] är dödsryckningar eller livstecken. För bröderna Gallagher som stolt förkunnat att de gjort en så fantastisk platta att var och en av oss recensenter blir tvungna att höja den till skyarna kommer det att bli besvikelser. Men alla vi som trott att Oasis var för evigt förlorade i inbördes strider och försök att parera dem med påhopp på vartenda band som springer förbi, vi blir överraskade. Vi som trott att det fram till en oundviklig splittring skulle handla om överarrangerade prettolåtar och desperata demokratiexperiment med 12,5 % låtar skrivna av trummisen och likvärdig tilldelning för alla andra bandmedlemmar, vi blir delvis positivt överraskade av [I]Heathen Chemistry[/I]. Definitivt. Kanske.