Det känns lätt bisarrt att tänka tillbaka på att man som femtonåring, full av langad California White, hoppade upp och ner på otaliga förfester och chantade refrängen i Nine Inch Nails [I]Closer[/I]: "I wanna fuck you like an animal, I wanna feel you from the inside". Fast på sätt och vis kände jag mig nog mer vuxen och mogen, och hade förmodligen även mer sex, som femtonåring än nu. Så det kanske är logiskt.
Nu ger Trent Reznor ut sin första fullängdare på sex år, med en inlånad Dave Grohl på trummor (Gud, den karln är ju med precis överallt). Första singeln [I]The Hand That Feeds[/I] fick blandade reaktioner från NIN-fansen, lite för kommersiell och radiovänlig kanske. Jag håller inte riktigt med. Jag tycker NINs storhet alltid legat i just tuggummihits förklädda i en kantig industrikostym, och [I]With Teeth[/I] som helhet, är exakt det. En hitparad. Det är också en skiva som går alldeles utmärkt att höra låt för låt, lite mer som [I]Pretty Hate Machine [/I] var, snarare än [I]The Fragiles[/I] tema-tänk och [I]The Downward Spirals[/I] synthoperett. Jag tycker det är en toppencomeback från Reznor, även om jag saknar lite av det som gjorde föregångarna så speciella. Den i stort sett perfekta produktionen. Som när han byggde en rytm av ett publiksorl, vilken grej! Det är sån lekfullhet mitt i det aggressivt avoga jag älskar. Men va fan. Det är också, i stort sett, mitt enda minus på den här skivan.
Första låten, [I]All The Love In The World[/I] är en perfekt inledning och den mest hittiga låten på skivan med sitt trevande intro, sitt gospel-slut och Fatboy Slim-piano. "You know what you are?" gör mig överlycklig med dubbla baskaggar och en stenhård blåmärksrefräng värdig att platsa på Korns [I]Life Is Peachy[/I]. [I]The Collector[/I] å andra sidan skulle platsa perfekt på Faith No Mores [I]Fool for A Day[/I]-platta. Och trot eller ej, men [I]Only[/I] har ett Billie Jean-beat! En superflirt med åttiotalet helt enkelt. Tror att den skulle kunna mixas ihop med LCD Soundsystems [I]Daft Punk Is Playing at My House[/I] på ett mycket snyggt sätt om man nu bara hade kunna hantera ett mixerbord. Absolut bäst, och redan med på min årsbästalista 2005, är sista låten [I]Right Where It Belongs[/I]. När man får gåshud efter tio sekunder av en låt så vet man att man är nåt på spåret. Den är så underbart vacker, kanske till och med bättre än [I]Hurt[/I], och när hans röst tonas upp och pianot får ge vika lite för ljudet av en jublande publikmassa, då förstår jag att Trent Reznor faktiskt [I]är[/I] ett geni.
Skivbolag:
Artist:
