Vi vet hur det brukar bli med återföreningar, särskilt där bandet spelar in nyskrivet material under förevändningen att de hade något oavslutat att fixa till nu ett tredjedels århundrade senare. Om bandet i fråga dessutom bara kan ordna fram en eller två originalmedlemmar, eftersom alla andra trillat av pinn, då brukar det vara riktigt riktigt illa. I synnerhet om ledaren plötsligt ändrat sig av svårmotiverade skäl, efter att under alla år högljutt ha hånat varje förslag om återförening.
Kiss, Sex Pistols, Hanoi Rocks, Guns'n Roses - alla kan räknas in den skaran pinsamma och högst obefogade återföreningar. Samtliga har dessutom byggt sound och stilar, ja, hela karriärer, på New York Dolls. Så när inte bara de utan alla och hans moster cashat in på bandets banbrytande sleazerock i mer än 30 år kan ingen missunna de båda överlevande medlemmarna David Johansen och Syl Sylvain att försöka roffa åt sig en bit av den kakan, hur långsökt det än kan kännas med en ny New York Dolls-skiva år 2006.
Den döda kvartetten Billy Murcia, Jerry Nolan, Johnny Thunders och senast Killer Kane är ersatta av folk som Hanoi Rocks Sam Yaffa, hälften så gamla som Sylvain och Johansen men långtifrån purunga, och utan tvekan vuxna uppgiften att härma sina företrädare. Förutsättningarna är med andra ord katastrofala, och inledningen bekräftar alla onda föraningar, när gubbarna försöker strutta som i sin ungdoms högklackade dagar, draperade i trötta synthsjok och ännu tröttare gitarrsolon för att dölja frånvaron av både låt och engagemang. Men även om ålderskrämporna gör att det fortsätter halta då och då så hittar de åldrade La cage a Folle-primadonnorna sedan överraskande ofta rätt i sleaze-riffandet.
[I]Runnin' around[/I] är helt ok boogie, och [I]Plenty of music[/I], en avsevärt bättre girl group-ripoff än vad band som The Pipettes förmår, kliver rätt in i Dolls-traditionen. I sådana stunder är David Johansens kaxiga arrogans intakt, och texter som [I]Fishnets and cigarettes[/I] visar att han inte glömt det tidiga 70-talets Manhattan-dekadens. Singeln [I]Dance like a monkey[/I] låter exakt som Hanoi Rocks som försöker göra New York Dolls, och det kanske inte är helt autentiskt men ändå inte så illa.
Bland gästerna letar man förgäves efter de förutsedda inhoppen av Morrissey, f d ordförande i New York Dolls engelska fanclub (faktiskt!), uttolkare av minst tre Dollslåtar och sentida impressario direkt ansvarig för deras första återföreningskonserter härom året. Istället dyker Michael Stipe upp på [I]Dancing on the lip of a volcano[/I], det skramligaste den mannen någonsin lånat sina stämband åt, medan enbart riktigt uppmärksamma kan spåra Iggy Pop på [I]Gimme love and turn on the light[/I].
Visst finns det bottennapp. [I]Punishing world[/I] är riktigt kass fejk metal, och varför Syl Sylvain inte sjunger oftare blir pinsamt tydligt när han får chansen i annars popglammigt trevliga [I]Gotta get away from Tommy[/I]. Men dalarna är färre än man kunnat befara, och inte alls lika djupa. New York Dolls överlevare behöver inte vänta särskilt länge innan de kan glädjas åt sin uppståndelse.Skivbolag:
Artist:
