För Neil Young är tid ett cykliskt förlopp, där händelser eller tendenser ständigt kommer tillbaka i en evig spiral. Just nu är han ute på återföreningsturné på 30 år med Crosby, Stills, Nash & Young, igen, och hans skivor återvänder ständigt till fåror han plöjt förut. Harvest Moonvar hans återbesök hos Harvest
, och efter nästan 30 år återvänder han till Tonight's the Night
, och skivbolaget jublar. Deras mest oberäkneliga artist experimenterar inte åt något konstigt håll alls. Precis som 1975 samlar sig Neil Young i en svår stund -- då två närståendes heroinöverdoser, nu händelserna den 11 september -- och släpper en koncentrerad skiva. Den här gången har han till och med en överraskande hitsingel i ryggen. Med en text inspirerad av de sista orden i en mobiltelefon från ett av de kapade planen den dagen, snabbsläpptes Let's Roll
i höstas. Den är en av skivans många genomarbetade låtar, med ett tungt men samtidigt känsligt och vackert rockljud. Inte så konstigt, Neil Young har inte ett utan två av världens bästa kompband i ryggen. När Booker T & The MG's leker med Neil Young uppstår soul, visserligen rockigare än i Stax-studion och med Neil Youngs eviga punkgitarr på toppen, men ändå soul. You're My Girl
är renodlad Staxsoul med insmickrande refräng, som Neil Young sjunger med sin vänaste stämma. Flera kärleksballader -- med metaforer om kollapsande byggnader och missiller -- kommer att hamna i hans klassikerkatalog, särskilt (Quit) Don't Say You Love Me
där Frank Sampedro faktiskt lyckas fylla ut tomrummet efter Steve Croppers gitarr. Du som undrat hur det skulle låta om Neil Young tolkade The Supremes behöver bara lyssna på Be With You
. Det andra av världens bästa kompband är förstås Crazy Horse, med lika mycket tryck men helt andra musikaliska ambitioner. De känner inte till ordet "lågmäld", och när de vräker på i Goin' Home
är det lätt att förstå varför Neil Young adopterades som grungevågens gudfar. Så här koncentrerad och passionerad har inte Neil Young varit sedan Ragged Glory
.
