Låt mig vara personlig. Låt mig rentav vara privat. Låt mig få vittna. Morrissey har gjort mig till den jag är. Med This Charming Man kom han via tv:s Luciarock in i mitt liv som en blomviftande lucia den 13 december 1983, hemma hos Felix ungefär klockan två på natten. Jag blev tagen. Faktum är att jag i all min utpräglade heterosexualitet nästan blev kär.
Min sista tonårssommar 1984 satt jag på Sveavägen, i min första egna lägenhets fönster, och övningsrökte Blend Menthol, för att klara de snyggare och starkare JPS fem nätter i veckan på Ritz, medan Smiths ett par månader gamla debut-lp formulerade min missförstådda personlighet. Den sensommaren, till tonerna av What Difference Does It Make, mötte jag kvinnan som kom att vara min hustru under 18 år, till dess att gick vi skilda vägar eftersom hon fortfarande inte förstod storheten i Morrisseys röst (nå, det fanns andra orsaker också). Bekräftad av Meat is Murder tapetserade jag lägenheten med affischer från Animal Liberation Front. Shit, jag köpte till och med Smash Hits regelbundet under en period, för att komma över de senaste Morrissey-bilderna. Samma dag som min son Adam föddes rusade jag utmattad från Karolinska för att få tag på November Spawned A Monster på releasedagen. Ända tills för ett år sedan fick min mamma klippa min frisyr så lik Moz som möjligt, och inte förrän i den allra sista vinylrensningen fick Tom Pyl ta över mina tolvor med Kevorkian-remixer, tyska omslag och etchade vinylvarianter. Tjugo år av Morrissey. Förvänta dig inga "objektiva" omdömen om You Are the Quarry från den här anmälaren. För mig är det en väns återkomst, inte bara en ny skiva.
När Morrissey presenterade The First of the Gang to Die live förra året var det som en låt "from our next album, which will be - at this rate - released in 2008". Att skivan kommer år 2004 är redan det en anledning till lycka. Och The First of the Gang to Die är inte bara en låt vilken som helst. Den är precis allt man kan önska sig. Med sina ringande gitarrer, en killerrefräng och hela Moz arsenal av falsett, tralala och djup hade den förgyllt Your Arsenal och kommer lätt att få plats som en av Morrisseys tio bästa singlar i Guds egen jukebox. Till och med mellanlåtar som How Could Anybody Possibly Know How I Feel är gjorda i rent guld, när man slipper metal-ansatserna.
För lite gnäll kan jag väl kosta på mig. Både förstasingeln Irish Blood, English Heart, med avvaktande vers och suggestiv refräng, och I Like You, ännu en knäckande refräng och textens kärleksfulla förening i utanförskap - "You're not right in your head, nor am I, and this is why I like you", hade kunnat vara sensationer, lyckopiller och fantastiska singlar. Men arrangemangen är klumpiga och amerikanskt svulstiga. De metalgitarrer som producenten Jerry Finn tyckte var en god idé att plocka med sig från Green Day och Blink-182 är allt annat än snygga, och trötta funky drums direkt från Madchester livar inte direkt upp.
Men det är marginella invändningar när Morrissey sjunger bättre än någonsin. Hör bara hur han går upp på You Know I Couldn't Last - "Don't let the blue/the blue eyes fool you" - som om han vore Ol' Blue Eyes själv. The World is Full of Crashing Bores med lagoma doser av både självömkan och vilda svingar mot rättsväsende och dagens popstjärnor är precis den sortens Morrissey-sång som fortsätter att forma personligheter generation efter generation. Adam har fyllt 14, och eftersom han föddes i april, inte november, blev han inget monster utan istället ett svårartat Smiths-fan. Själv är jag lycklig och kär, en köttätare i ny frisyr. Men Tom, kan jag få tillbaka tolvorna?
