Visst. Ta skivans titel på allvar om du vill. Precis som du gjorde med Mogwais förra lugna samling musikstycken [I]Rock Action[/I]. Lyckliga sånger. [I]Stop Coming to My House[/I]? [I]Kids Will Be Skeletons[/I]? Lyckliga sånger har inget värde. Lyckliga människor. Finns de? På sitt fjärde studioalbum, remixskivor och samlingar oräknade, har Mogwais kompetens hunnit ifatt deras ambitioner, och bandet släpper ytterligare på alla principers tvångströjor.
Mogwais fascination för att frammana stämningar och subtila budskap har blivit så effektiva att de är på väg att nå upp till Genesis P-Orridges gamla fantasier om att påverka lyssnarens undermedvetande, men Mogwai har varken politiska eller religiösa syften med sådana försök. För att nå så långt går det inte att hålla fast i postrockens dogmer, och Glasgowbandet rör sig allt längre ifrån det puritanskt instrumentala. Precis som förra gången finns här spår av röster, utan att Mogwai för den skull vill servera plakattexter eller enkla lösningar. De vokala inslagen ligger antingen djupt begravda, som på [I]Boring Machines Disturbs Sleep[/I], eller framförs på obegriplig rotvälska genom vocoder.
Över nio musikstycken - här kan man inte tala om låtar, även om genomsnittslängden inte är längre än tre och en halv minut - byggs crescendon upp och tonar av, pianon överröstas obönhörligt av stråkar och sedan av en distad gitarr. Men Mogwai hänfaller aldrig åt navelskåderi eller effektsökande - varje ton, varje anslag, varje variation är angelägen och nödvändig. Lyckliga sånger? Lyckliga människor? Glöm det.
Skivbolag:
Artist:
