Mogwai

[I]Rock Action[/I], Mogwais tredje LP, har två stora problem: Det ena är att materialet inte är bra nog. Det andra är vad vissa kallar "den nya akustiska rörelsen". Inledande [I]Sine Wave[/I] ger förhoppningar Mogwai inte lever upp till. Som en bred, seg flod flyter den fram - de diskanta tonerna, de suggestiva oljuden, de spruckna trummorna och de sinsemellan subtila förändringarna som panoreras fram och tillbaka mellan högtalarna. I slutet av sången ligger en enda ton kvar och man känner plötsligt hur klart vattnet var i den där floden. Sedan byter [I]Rock Action[/I] riktning. Mollackord staplas i höga travar, Stuart Braithwaite har gjort sig hemmastadd bakom mikrofonen och sjunger med sin sköraste och allvarligaste röst. Stråkar ligger som en diffus botten, uppblandade med distade oljud, plötsliga tinnitustoner, standardiserade trumkomp och ett vibrerande keyboard. Hälften av sångerna känns som dussinkompositioner, vare sig de utspelar sig i en kal skog strax utanför välbesökta turistorten Twin Peaks eller om de framförs på latin (eller vad det nu är för språk) i en medeltida kyrka någonstans uppe på ett berg. Och vare sig det är att betrakta som en pianoballad, experimentell indierock eller - vilket det på sätt och vis känns mer som nu än tidigare - popmusik. Det andra problemet är som sagt "den nya akustiska rörelsen". Den som får gamla goter att vilja slå sönder lägereldsgitarrer tills de berömda korna kommer hem. Jag tycker om den. Därför har jag inte lyckats uppbringa någon som helst entusiasm inför min efterlängtade Mogwai-skiva. Jag minns en recension av deras förra LP, [I]Come on Die Young[/I], som i princip sa att skivan var helt okej - eller i alla fall blev det efter 754 lyssningar. Ovanstående slutsatser har tagit mig 47 lyssningar att komma fram till så jag börjar förstå resonemanget. Jag orkar inte med "på liv eller död-orkestreringen", mollackorden, den låga, manliga sången och framförallt inte den pretto-sakrala melodin i [I]Dial: Revenge[/I]. Jag fattar det inte. Jag är fast i Alfie-land - jag tycker om klockspel, durackord, solen och att tro att saker ordnar sig. Jag gillar Turin Brakes och jag tycker att Souths LP var helt okej. Och det efter bara tre lyssningar. Ja, jag är fast i Alfie-land.