Trots den på pappret lite märkliga mixen av gästartister känns Mark Ronsons fjärde album harmoniskt från start till mål. Med en genomgående ton av luftig modernism går albumet från Stevie Wonders munspel, via bland annat Mystikals färgstarka ryckighet och Jeff Bhaskers Kanye West-kända piano tillbaka till Stevie Wonder. Textmässigt blir det kanske väl klämkäckt på sina håll, men intstrumentellt genomsyras albumet av självförtroende och genuinitet. Den uppenbara tidlösheten gör också att albumet säkerligen hade gjort sig bra för såväl 10 som 30 år sedan.
Skivbolag:
Artist:
