Mästermelankolikern Kozelek goes AC/DC ännu en gång. Fjolårets sjuspårs-CD innehöll både egna och andras låtar (John Denver, AC/DC), men den här gången vågar han vara konsekvent, vilket är bra. Skall man gnälla kan man tycka det är rätt snålt/taskigt av honom att ta med alla tre låtar från förra årets platta även här. Extra irriterande blir det när man inser att det dessutom är nyinspelade och ytterst marginellt förändrade versioner jämfört med fjolårets.
I övrigt har åtminstone jag svårt att klaga eller komma med konstruktiv kritik eftersom jag tycker att detta är oerhört bra. Tror att jag låter mig bli lite extra imponerad eftersom han stöpt om högljudd och aggressiv elektrisk musik till lågmält behagliga och akustiska tongångar.
Man kan häpna över just den oerhört lyckade musikaliska demonteringen, men vad som imponerar allra mest på mig är hur Mark Kozelek och hans röst ger texterna en helt ny innebörd. Kanske är det lika mycket Bon Scott och bröderna Young som skall ha berömmet eftersom de skrivit genialiska texter som fungerar lika bra oavsett musikalisk kostym, men jag är inte säker på att alla skulle fixa texterna lika bra som Kozelek. Dessutom blir man bra sugen på att höra honom tolka ett gäng andra artister.
När Bon Scott sjunger [I]Love Hungry Man[/I] hör man en stenkåt, frustrerad man på jakt efter någon att ligga med. När Mark Kozelek sjunger samma sak hör man en ensam man som törstar efter värme, ömhet och en kvinna vid sin sida. Samma sak med [I]Up to My Neck In You[/I] och [I]You Ain't Got A Hold On Me[/I].
[I]If You Want Blood[/I] blir till en ekande protestsång medan [I]Rock 'n' Roll Singer[/I] i ännu större grad än tidigare kan ses som den definitiva hyllningssången till den egna drömmen, vikten av utanförskapet och upproret.
Enda gången texten inte funkar är när han sjunger om värstingen som haft fler sköna brudar än de flesta andra män i [I]Bad Boy Boogie[/I] - med en stämma som kunde tillhört en prepubertal, sexuellt ambivalent ungdomsledare från smyrnakyrkan.
Slutligen: AC/DC var i sin riginalsättning ett av världens allra bästa band. Hett och intensivt och adrenalinstint som ett rödglödgat spett, men samtidigt så enkelt, avskalat och renodlat. Hade inte deras musik varit just enkel i grunden hade den aldrig fungerat så ypperligt i en annan form som den gör här. Innan Bon Scott kastade in buteljen för allra sista gången släppte de sju plattor (en live). Fyra av dem, [I]High Voltage[/I], [I]Power Age[/I], [I]Let There Be Rock[/I] och [I]Highway to Hell[/I] är direkt knäckande och minst två av dessa bör finnas i varje musikintresserad individs skivsamling. De finns på Nice Price. Köp dem samtidigt som du köper den här skivan.Skivbolag:
Artist:
