Maraton

Loffe Karlsson, den osannolike man som till för en tid sedan kunde skådas i Låt kameran gå, brukade spela trummor hur hårt som helst. Loffe spelade i Hansson & Karlsson och med Sylvia Wrethammar. Han jammade med Jimi Hendrix en gång, men träffades säkrast på rockklubben Filips. Han spelade som besatt, och för trettio år sedan så spelade han tillsammans med Jojje Wadenius på Pugh Rogefeldts debutalbum. Visst var det samma år som Jojje Wadenius gjorde Goda' Goda', men Ja, dä ä dä, var albumet som lyste upp den svenska rockhimlen som en nödraket. Det blev en skiva rock man kunde säga groovy om och mena det, en skiva rock med den, utan svenskt motstycke, livligaste rytmsektion jag hört. Visst skapades stora stunder svensk rockmusik även oavhängigt Loffe Carlssons medverkan, men artister som Wlodek Gulgowski, Mecki Mark Men och Björn J:son Lindh nådde sällan upp till Love, Love, Love, sången på Ja, dä ä dä, som bultar så hårt att det nästan låter som att Pughs bröstkorg sprängs. På uppföljaren Pugish fortsatte det med Föräldralåten: "Jag är arton bast och jag har en morsa som alltid ska lägga sig i mina kärleksaffärer", skanderade Pugh - fortfarande lika väl förankrad med både röst och gitarriff i Loffe Karlssons och Jojje Wadenius rytmspår. Pugh Rogefeldts styrka ligger i att han låter sin röst ryckas med av instrumenteringen. Då, när han sjunger som bäst, hörs det att han är ute efter att övertyga. Även på Maraton ligger Pugh nära lyssnaren, såväl i sångtext som i uttryck. Fast över moget övervägda shufflerytmer och slidegitarrer entusiasmerar han inte på samma vis som de lite plötsligare tilltagen En medelklass lågutbildad man eller refrängen i Jeans & läder. Men åker jag till en folkpark nästa sommar, är det för Pugh.