Love Olzon

15:01 24 May 2000
Han är en sån där kille som man tycker om. Och samtidigt tycker lite synd om. "Jag vill ha en tjej som tycker om mig, jag vill ha en tjej". Vem som helst, bara någon, liksom. Han verkar lite ensam och snäll. Den tacksamma typen. Så presenterade sig denna 25-åring åtminstone på sin debutsingel, men nu när han debuterar i det långa formatet blir det lite mer komplicerat än så. Han är inte bara ute efter att skriva trallvänliga radioplågor, den saken är klar. Faktum är att han mer är ute efter atttrava i Bob Dylans fotspår, vilket kan vara både sympatiskt och urtrist, beroende på vem som gör det. Love Olzon är i vissa stunder väldigt sympatisk, aldrig urtrist men ibland aningen... ointressant. I Det finns ett tomt rum och Vykort är han exempelvis sådär Blood on the tracks-känslig, medan han i Du har en lång väg att gå tappar greppet och ägnar sig åtlägerelds klinkande på sin akustiska gitarr. Vad gäller texterna känns han verkligen dylansk i uppbyggnaden av låtarna och i sina ordvändningar. Fin lyrik men aningen osjälvständig. Styrkan sitter i rösten. När han väl har slipat till sitt låtskrivande efter ett par plattor till och kanske gör en platta med ett lite merdistinkt komp kan han förmodligen bli en i gänget kring Toni Holgersson, Peter LeMarc, Tommy Nilsson och Tomas Ledin. Kanske till och med en av huvudakterna på Rocktåget och inte som i sommar, "bara" uppvärmare på Återtåget.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner