Med tanke på att jag fortfarande återkommer till The Sixth Great Lakes fantastiska [I]Duck Pond[/I], just har blivit bekant med Sasha Bells The Finishing School och kanske inte fikar, men ändå är på hej-basis med Essex Greens [I]The Long Goodbye[/I] så kan det verka lite småsint att jag vägrar släppa in Ladybug Transistor i gemenskapen.
Själva är de ju en enda stor familj, i vissa fall i ordets strikt biologiska bemärkelse.
Jag har verkligen ansträngt mig för att gilla Ladybug Transistor - en, tja, medelstor klump 60-tals- älskande 70-talister kan väl inte ha fel?
Och med tanke på att den brittiska soft rock-samlingen [I]Zig Zag[/I] (RPM/Cherry Red, köp den!) snurrat minst lika varmt i mitt vardagsrum i år som Zongamin så borde det inte vara så mycket att bråka om.
Men, gemensamt för det här våldsamt bakåtsträvande kollektivet av halv- till riktigt bra band är det bottenlösa föraktet för magstöd.
Chris Ziter, Sasha Bell och Gary Olsen är de sista jag skulle vilja hänga upp en njurtransplantation på. Av allt att döma tar de inte en kula för någon.
Det är lite svårt att engagera sig i Gary Olsens bitvis svarta (okej, ljusgrå) texter när han framför dem med en lobotomerads entusiasm. Oavsett hur fina melodier.
I fallet Sasha Bell - och jag vill understryka att hon har en väldigt fin röst - så skulle hon precis lika gärna kunnat recitera Didos gamla Grammy-tacktal.
Skillnaden är nog så enkel att när The Sixth Great Lake utgår ifrån The Band och slöar ihop litegrann i en gungstol så filar Ladybug Transistor på sin svala perfektion i en mint condition, armlös Eames-stol.
Det ena är mycket mysigare. Det andra får min själ att försöka komma i kontakt med en kiropraktor.
Skivbolag:
Artist:
