Var räknas det, säg, om inte på album? Även om musik i väsentlig del lever på singelformat, är det albumen man som lyssnare helst återvänder till. En singel kan ta slut, ibland smälter den bort helt om man spelar den för mycket. De verkligt bra fullängdsskivorna håller däremot för evigt. Därför kommer också de största musikmyterna alltid att handla om en felpressad, uppbränd, nedgrävd, bortglömd, uppgrävd, bojkottad och limiterad fullängdare på genomskinlig 17"-vinyl. Därför kommer de flesta genrers mest omhuldade album också underligt nog alltid vara skivorna som i princip ingen har hört. Givetvis är berättelsen om hiphop-gruppen KMDs [I]Black Bastards[/I] inget undantag. En helsvart askungesaga som först nu äntligen ser dagens ljus.
Egentligen hade inget behövt hindra Long Island-gruppen KMD ("A Positive Kause In A Much Damaged Society") från att, i likhet med grupper som De La Soul och The Pharcyde, bli ett hushållsnamn i rap från första början. Upptäckta och supportade av 3rd Bass hade den unga gruppen, under de två år som följt på 1991 års utmärkta debut [I]Mr Hood[/I], hunnit etablera sig som ett fullgott alternativ till de musikaliska fränderna i Brand Nubian och Black Sheep. 90-talets andra hälft, med den stundande mörkare New York-hiphopen, måste verkat lika avlägsen för KMD och deras muntert medvetna party-rap som stackmoln en solig dag på stranden - en solig dag då gruppens tongivande brödrapar Zev Love X och DJ Subroc nog kände att de ägde hela halvön. Plötsligt en dag, som det väl oftast känns i sådana sammanhang, dog Subroc knappt tjugo år gammal i en trafikolycka.
Efter att Zev Love X så tragiskt förlorat sin bror, stod KMDs andra album Black Bastards ändå redo att släppas året därpå. Men 1994 var medieimperiet Time Warners image-paranoia total, främst som ett resultat av den moralpanik som följt på Ice Ts och Body Counts låt [I]Cop Killer[/I]. Time Warner drev även KMDs etikett Elektra, och det ansågs med ens att Zev Love X självdesignade omslag till KMDs [I]Black Bastards[/I] var för kontroversiellt. Den synnerligen missförstådda omslagskonsten föreställer lynchningen av KMDs logo, samma lilla negergubbe som gruppen alltid roat sig med att avbilda på sina omslag inringad i förbudsskyltar.
Detta omslag blev tillsammans med de Last Poets-influerade texterna och de mullrande baslooparna och trumpeterna för mycket för Elektra som fick kalla fötter, petade gruppen och stoppade [I]Black Bastards[/I] strax före den förutsatta release-dagen. Några få exemplar slank dock ut på marknaden på kassett - en kassett som sedan dess flitigt bootleggats. Inte minst i England, där den enda tillgängliga och värdefulla vinylutgåvan av [I]Black Bastards[/I] pressades i begränsad upplaga med nämnda kassett som förlaga.
Zev Love X och resten av KMD gick desillusionerade under jord. De gjorde en del oväsen av sig på New York-etiketten Fondle 'Em, som senare dessutom släppte några spår från [I]Black Bastards[/I]. Bland KMD-männens senare produktioner märks särskilt Zev Love X under aliaset M.F. Doom. Som M.F. Doom avbildar han sig själv bakom en dyster järnmask, där han väl ännu sörjer sin förlorade bror. I och med soloalbumet [I]Operation Doomsday[/I] från förra året skapade han den tätaste och mest förvirrade soul- och rap-dramatik pengar kan köpa.
KMDs andra album [I]Black Bastards[/I] är bångstyrig, ömsom humoristisk, ömsom allvarsam jazzpoesi om gräs och sprit - musik som korsar gator lika snabbt och obetänksamt som Subroc under sina sista minuter i livet. Och kanske är Subrocs död lika mytomspunnen som albumet [I]Black Bastards[/I]. Det sägs att han, efter att ha mottagit bud om att vara HIV-positiv, druckit sig berusad och lekt i trafiken. Oavsett sakförhållandena kring olyckan, berövades såväl Subroc som hans sista magnifika album på sin naturliga ungdom, alldeles i onödan. Sex år senare får skivan lämna sin tidskapsel, och den låter spöklikt komplett.Skivbolag:
Artist:
