Kingsize

Jag tror inte att jag lyssnat på [I]C'Mon Kids[/I] sedan veckorna efter att den kom. Samma sak med övriga gamla Boo Radleys-plattor: jag gillar dem alltid när de kommer, sedan faller de i glömska. Kanske är det ett fall av recensentsjuka, i den ständiga strömmen av nytt. Eller är det bara så att tiden är, som Bobby Womack sjunger om 110th Street, "a hell of a tester", och att det är något med Radleys musik som inte håller för evigheten, utan bara till ett utmätt bäst-före-datum.Men för stunden är [I]Kingsize[/I] oerhört underhållande -- ännu mer så än de två senaste. Martin Carr utgår, fortfarande, från samma sida på Beatles vita album som Noel Gallagher, men medan Oasis drog åt T-Rex och bredbent glamrock svävar Carr istället iväg till Brian Wilsons vokala himmel -- och där Oasis använder stråkar för att fullkomligt bombardera lyssnarens öron med ljud låter Carr dem vifta lätt och charmerande, som en elegant accessoar. Bäst lyckas han i den moogfärgade popballaden [I]High as Monkeys[/I], med en refräng som måste vara höstens sötaste.Det finns mycket sådant på [I]Kingsize[/I]. Dessutom verkar han tävla med Paul Heaton i Beautiful South om vem som har bäst titlar. Den här gången vinner Radleys, med [I]Heaven's at the Bottom of Our Glass[/I] strax före BS-låtar som [I]How Long's a Tear Take To Dry[/I] och [I]Look What I Found In My Beer[/I]. Fast när det gäller bästa textraden får Carr ännu en gång se sig besegrad: Heatons "You feel like London and you look like Hull" är det [I]ingen[/I] som slår...