Om det beror på att de inte är smartare än så eller att de inte har särskilt långvarig koncentrationsförmåga är svårt att avgöra, men partybandet Kaiser Chiefs har ingen energi att ödsla på subtiliteter. Deras lån från Madness och Buzzcocks är klumpiga, och resulterar i en britrock som har mer gemensamt med The Wonder Stuff och Slades plumpheter än med Blur och The Kinks smartness.
Det hindrade inte Kaiser Chiefs dum-popande och Friskis&Svettis-hoppande från att vara framgångsrikt första varvet, men den här gången förutser jag inget upplopp alls, utom möjligen något pliktskyldigt bland bandets lagerstinna polare på den lokala puben.
Deras simpla och bredbenta riff, upptemporamsor enkla nog för förskolans småbarnsgrupp och mungipor fasttejpade vid öronen väcker nämligen inga känslor åt något håll. Ok, det är omöjligt att stå emot impulsen att skråla med i dängor som Ruby och Thank you very much, men det är en reaktion som kommer att ersättas av kräkreflexer över samma sånger innan snön har smält.
Skivbolag:
Artist:
