De senaste sju åren har Will Oldham givit ut skivor i ett tempo som fått Prince att framstå som letargisk. Mestadels har han gjort det under olika former av namnet Palace (Brothers, Music - eller bara Palace),med en slutpunkt i våras med den förträffliga raritetssamlingen Lost Blues(and Other Songs).
Några månader senare kom solodebuten, singeln Patience och redan då kändes det som att han börjat på något nytt; inte lika fragmentariskt och flimrigt, utan med en mer sansad svärta.
Det får vi mer av här. Joya är inte precis några spontana glädjeskutt vi talar trots allt om en av västvärldens mest desperata medmänniskor, men han säger åtminstone nej till apokalypsen i en av titlarna, i en annan talar han om vikten av att öppna sitt hjärta för varandra och i en tredje,kanske den vackraste låttitel vi berikats med i år, uppmanar han oss sakta att Be Still and Know God (Don't Be Shy).
Det ska tolkas som att misär poeten från Kentucky är inne i en försonande fas i sitt eviga krig mot livsvillkoren. Men det gör honom inte mindre fängslande.
Faktum är att Joya känns som något av det mest sammanhållandehan gjort, men en musikalisk grund som är betydligt stabilare än detvanliga gungflyt. Och rösten är fortfarande en sådan som skär igenom allt tänkbart brus. Inget för alla, men allt för några.
Skivbolag:
Artist:
