Jens vem, undrar ungdomar som var för små för att uppleva hur göteborgaren för fem år sedan nådde en sådan succé genom att marinera tidstypisk intellektuell veklingsindie i lika delar Jonathan Richman- och Lloyd Cole-influens. Jens Lekman, svarar vi äldre, och berättar om en anti-idol som med pukor och trumpeter – nå, trumpeter i alla fall, och akustiska gitarrer – gav de vilsna skarorna Jakob Hellman-fans ett kortvarigt hopp innan han packade sina väskor för att flytta till andra sidan jordklotet och syssla med annat. Nu är han tillbaka som om ingenting hänt, först med den här bagatellartade EP:n full av samma gamla ordrika indiepop och senare med ett album. Textmässigt har han till viss del hittat utanför västra Götaland, och även hans pop har internationaliserats med adderade låtasasreggaerytmer, men annars är det mesta sig likt. Särskilt titelspåret med nordiskt stela exotiska rytmer och med Jens Lekmans faktiska gräl med sig själv är upplyftande, trots att influenserna är så tydliga att han lär få betala hälften av eventuella inkomster direkt till Paul Simon.
Skivbolag:
Artist:
