Jens Lekman

14:11 30 Mar 2004
Vi var upphetsade när [I]Maple Leaves[/I]-singeln kom, ja det var vi. Rocky Dennis lät som om The Go! Team fick producera Elvis när han var tjock och tyckte svulstigt mycket synd om sig själv. Och han samplade Mariah Carey. Vi tyckte såklart att det var en present till oss, ett tack för att vi hade väntat så länge på den perfekta musiken. Som vanligt var det inte så. Rocky Dennis var egentligen Jens Lekman, inte räddningen för en eller annan musikstil som har gått åt helvete utan bara någon termins räddning undan lite ångest för några människor. Trots några smarta samplingar tycker han att det viktigaste är att sjunga om hur det är att vara så patetiskt ledsen, glad eller kär att du skäms att berätta för någon annan. Det här är ändå killen som tror vi pratar om hösten när vi vill diskutera The Fall, remember? Han sa ju det från början. Samtidigt sjunger Jens Lekman (som avrättade sitt Rocky Dennis-alias för ett tag sen) sina berättelser på det nästan överdrivna sätt som krävs för att göra pop så fiktiv och enkel som den behöver vara när den ska hjälpa till lite, och göra saker till svart eller vitt, sorg eller kärlek. Det är svårt att inte skriva blödigt om den här musiken, för den petar hela tiden på de där rena känslorna man skulle vilja ha. Därför blir det också något overkligt över låtarna, även när Jens försöker berätta om riktiga händelser planar allt ut i en disig dröm om något finare än verkligheten. I [I]Do You Remember The Riots?[/I] springer han omkring i Göteborgs-kravallerna med sin tjej i handen och vill bara att saker ska brinna, röd i ansiktet av upphetsning men på väg åt ett helt annat håll än alla omkring sig. "Do you remember the riots in Gothenburg, in the summer of 2001, boy we sure had fun". Oh you, känsloknarkare. Det här låten, som bara är sång och lite fingerknäpp, är förmodligen det enda i världen som kan få mig att längta till de kravallerna och den måste nog vara det allra bästa på [I]When I Said I Wanted to Be Your Dog[/I]. Annars har skivan rätt många gamla örhängen, speciellt för er internetkids, men alla låtar är ny-fixade, uppklädda i stråkar och blås. En lyxig semestercalypso här och en upphetsad trumpetstöt där. Det passar fint ihop med bilden av en kammad korgosse i nystruken pyjamas som helst skulle implodera av varje ton han tar.
Nyckelord: 
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner