Temat på den skiva Iggy Pop med utgångspunkt i en Michel Houellebecq-roman specialskrivit för den franska marknaden skiljer sig inte från hans andra skivor, den handlar om "death, sex, the end of the human race and some other pretty funny stuff", men i övrigt är det en unik Iggy-platta, där han tar en paus från schablonbilden av sig själv för att istället act his age. Det innebär stilla nattklubbsballader, det innebär Iggys djupaste baryton, det innebär dekadent smygande rock som kunnat vara direkta uppföljare till Dum Dum Boys och Nightclubbing, det innebär postpunk för dansgolvet och den innebär akustisk blues. Det innebär visserligen också något av den i förväg omtalade New Orleans-jazzen, men det är lättglömda parenteser på en skiva som är Iggy Pops bästa på decennier.
För övrigt väntar vi fortfarande på den där Sinatra-hyllningsskivan han skulle göra bättre än någon annan.
