Hurray For The Riff Raff - The Navigator

Patrik Forshage 00:00 10 Mar 2017

Redan inledningen är rent sagolik. Med två doowop-klingande sånger tar Alynda Segarra sin självklara plats som Dion DiMuccis rättmätiga tronföljare med den ädlaste tidlösa latininfluerade NYC-pop man kan tänka sig. Men hon har inga planer på att nöja sig med det.

För till skillnad från hur Hurray For The Riff Raffs tidigare album underkastat sig americana-dogman som ibland tenderade att stå i vägen för Alynda Segarras klara och konfronterande röst och utsökta melodier är The Navigator fri att röra sig mellan vad som låter som uråldriga fältinspelningar från Bronx gator till dagsaktuell pop. Det hålls ihop av sammanhängande tematik om puertoricaners vardag och situation i New York, där den karaktär Alynda Segarra gör går från ung självupptagenhet och lättleddhet via identitetsskapande samhörighet i sitt grannskap till avslutande kamp för sin identitet och sin grupp i en situation där hennes lands president demoniserar dem. I titelspåret sjunger hon "Oh, where will all my people go" i en hopplös refräng som faktiskt spelades innan Trumps intensifierade jakt på "olagliga invandrare”, och hon konstaterar förtvivlat att politiker ”said we'll build a wall to keep them out" medan hennes kollegor musiker och diktare tystas.

Musikaliskt och berättartekniskt kan man betrakta The Navigator som en sorts systerskiva till Paul Simons skamligt underskattade Capeman, bara mer aktuell i sina samhällsiakttagelser, med ett låtmaterial som tvärs igenom har en så gedigen substans att man häpnar, och med eleganta latinoansatser i låtar som stolta Rican Beach och subtilt svängiga Nothing's Gonna Change That Girl

Pa'lante är uppkallad efter en puertoricansk nationalistgrupps tidning, och är skivans absoluta mästerverk. Den börjar som en stilla pianoballad så stark att man måste stanna i steget, sätta sig ned, lyssna på varje ord, känna och förstå. "I just want to prove my worth, on planet Earth, and be something"  istället för som idag "sterilized, dehumanized". Sedan växer den till en glödgad kampsång med titeln som slagord och omkväde och en sådan övertygande kraft att den kommer att vara soundtracket till mången demonstration mot den sittande administrationen. Pa'lante! Framåt!

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Algiers - The Underside of Power

När titelspåret släptes som singel i våras blev Algiers världens just då viktigaste band. Egentligen var The Underside of Power på intet sätt nyskapande varken musikaliskt eller till sitt budskap, det var bara precis rätt precis nu.

Nick Oliveri - No Hits at All Vol.2

Att Nick Oliveri har ett intressant cv kan ingen argumentera emot, och det är också denna andra del av samlingsläpp där han gästar på sång ett intyg i sig själv på. Men som de flesta arbetsgivare förstår handlar det ofta mer om vad du gjort än var du har varit på för ställen, och det är inte som frontman och sångare Oliveri är som starkast. Dessa undanskymda spår med bland annat Turbonegro och The Dwarves är underhållande enstaka uppfriskande piller, lite sådär spexiga som Oliveri själv ter sig.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!