När jag intervjuade Håkan Hellström i februari i år slogs jag av två saker. Det ena var att han droppade musikaliska referenser som jag inte på något sätt kunde spåra i den fantastiska demo han spelat in. Det andra och mest påtagliga var hur han gång på gång återkom till att hans mål var att skriva sånger som var fullständigt uppriktiga, rena och nakna.
Det var omöjligt att missa hur starkt han brann för sina texter och sin musik. "Det här är någonting jag måste göra", sa han innan han reste sig från soffan och gick ut i VinterGöteborg och jag trodde honom. Jag fortsatte förgäves att försöka hitta de musikaliska Morricone- och lägereldsvibbar som Håkan pratat om, men vad gjorde det när jag i stället hörde hudfläkt och sargad lyrik som klippt och skuren för svenska tonårsrum med allt vad det innebär av tvivel, kärlekstörst och magont.
Tre månader senare kom Känn ingen sorg för mig Göteborg, ett anthem till hemstaden och samtidigt den första sången om denna stad som inte dröp av gubbsur bitterhet eller flummig samhällskritik. Med andra ord var den klockren. Håkan Hellström blev popstjärna, radion hårdspelade låten och kritikerna älskade den precis som publiken. I mitten av oktober släpps Håkan Hellströms debutalbum. Det är en av de bästa svenska debuterna någonsin, i min bok. Tio sånger som fångar en ung mans förvirrande men målmedvetna sökande efter kärlek, bekräftelse och allsköns kickar. Samma tio sånger fångar samma ynglings skräckfyllda känsla över att bli vuxen med allt vad det innebär av ansvar, ordning och krav. Men starkast av allt fångar de ångesten inför att kanske bli den som aldrig får någon. Jag ryser när jag tänker på textrader (en del snyggt stulna från Morrisseys sånghäfte) som de i Atombomb: "Kom, kom atombomb. Om vi nån gång blir som dom. Känns som om alla är äldre nu, och ser efter varann. Dom har gått för att leva sina liv, och gud vet att jag måste leva mitt. Jag står i Vasaparken, ser pojkar och flickor gå genom kärlekslunden. Jag skulle byta plats med vem som helst, på sekunden. Om jag kunde."
Med oerhört bräcklig röst mässar Håkan likt en döende desillusionerad ängel entonigt fram sina ord, gitarrerna sveper fram likt himmelska sändebud och Fredrik Sandsten spelar golvpuka så mästerligt att Mo Tucker perplext famlar efter Kleenexlådan. Det går inte att förmedla i tryck vad Håkan och hans band åstadkommer i denna domedagssång. Men det är min starkaste religiösa upplevelse sedan ja, jag vet inte. Uppenbarelsemusik men samtidigt så svärtad, tårblöt, uppgiven och helt tom att den känns gravt suicidal. Jag kan förlora mig i resonemang om i stort sett samtliga tio spår.
En vän med en bil har partier som är tvillingbrorsa med Dylans I Want You och en fullkomligt knäckande refräng ("Du säger: Du måste vara sjuk sjuk sjuk sjuk. Och du måste vara blind blind blind blind").
Ramlar är en manisk natt med alla tillbehör där Håkan virvlar allt snabbare med största rumlarmössan på huvudet. Med trumdrivet, blåset, handklappet, körerna, visselpipan och allt annat blir den ljudspåret till natten som aldrig dör.
Nu kan du få mig så lätt är sorg och ånger över att man inte pallade fortsätta älska. Mest av allt är det ensamhet ("Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna. Alla dansar och jag tänker är du också själv") och ömhetstörst.
Uppsnärjd i det blå är Låten Staffan Hellstrand förgäves försökt krysta ur sig i hela sitt liv. Levnadsglad och välskräddad poprock med magiska gitarrer som bör få Radiosportens musikläggare att gå upp i brygga av glädje. Det är omöjligt att ställa upp Håkan Hellström jämte någon annan svensk artist som sjunger på svenska och tala i termer av nära släktskap. Delar av min omgivning har tyckt sig höra något som påminde dem om Olle Ljungström, någon nämnde Jakob Hellman, en annan hörde svaga ekon av Di Leva och så vidare. Ingen av dem är totalt ute och cyklar men samtidigt är skillnaden gigantisk.
Sanningen är att jag väldigt få gånger hört någon som behärskar den komplicerade balansgången och avvägningen mellan fullkomlig banalitet och obändig självsäkerhet i både text och musik på samma sätt som Håkan Hellström gör. Han vågar sjunga strofer som andra bara önskar de hade mod till eftersom han aldrig ens funderat på att censurera sig själv. Han vågar låta musiken ta vansinniga krumsprång eftersom ingen talat om för honom att man egentligen inte kan låta som han. Han tvekar inte att låta högt och lågt förenas på lika villkor eftersom den rangordningen inte finns i hans värld. En värld där det uppriktiga, rena och nakna regerar. Därför gör han magisk musik som sätter fingret på här och nu med ett hjärta som bultar lika intensivt som tinningarna gör av iver att få älska och/eller över att få bli älskad. Det är Håkan Hellströms musikaliska värld. Där är han kung med smått genialiske gitarristen Daniel Gilbert som sin högra hand och ständig följeslagare. Just nu vill jag inte bo i någon annan värld. Aldrig.
