Sångaren Jason Lytles röst är förrädisk. Den lockar en att krypa tillbaka till sängen igen, men den sjunger inte om vad den borde.
Istället berättar den om ett desillusionerat kontor i en kalifornisk motsvarighet till Slough, där chefen inte är en David Brent. Utan någon som belönar de bästa försäljarna med en rundtur på landet.
Naturen blir för mycket för dem. De distraheras av vackra fåglar och ramlar och slår sig, har sönder sina mobiltelefoner mot en tall eller börjar panikmäta höjden och diametern på alla träd, utifall att utflykten skulle sluta i ett försäkringsärende.
Deras enda kontakt med naturen har varit gräsmattan som skymtar mellan kontorets persienner, och som har ett sprinklersystem som sätts igång automatiskt varje dag klockan tre.
Trots Grandaddys drömska ljudkulisser, som mer än en gång har jämförts med Flaming Lips, så är det just den torftiga gräsmattan man förflyttas till när man lyssnar på [I]Sumday[/I].
För även om de använder popmusikens mest romantiserande notskala så är ämnesvalen krassa och vardagshyllande.
Och Grandaddys syn på country utspelar sig inte på någon drucken prärie eller i en autentisk 60-talsstudio, utan färdas längs de finstilta landsvägarna på ett ljudkort eller utanför kvarterets enda hus med bredband, vars tomt ingen tumbleweed dansar på.
Här hörs inga banjos, inga duetter och inget fräscht lantluftsreverb, utan knorrande synthar och en lätt astmatiskt dist.
Och om Lytles sång lämnar din sida och dyker upp i andra änden av en sprucken telefonlinje, så är det Daft Punk och inte Hank Williams som spelas ur stereon i bakgrunden.
Kärleken filtreras genom en Raymond Carver-novell.
"She's in the kitchen crying by the oven, it seems she really loved him. And he's so drunk he's passed out in a Datsun, that is parked out in the hot sun, in the saddest vacant lot in all the world."Skivbolag:
Artist:
