Det underbara svenska skivåret fortsätter. För några veckor sedan fick jag höra en fyrspårssampler från plattan och några dagar senare kom plattan. Granadas debut. En på många sätt osannolik debut. Så tidlös och säregen att jag måste lyssna gång på gång bara för att övertyga mig själv om att jag inte ljuger när jag säger att detta är ett fantastiskt album. Det gör jag inte.
Jag skulle ge vad som helst för att få höra detta med svenska texter. Det finns två svenska artister som jag känt likadant inför när jag hört dem - Bear Quartet och Stina Nordenstam. Vad som förenar Granada och dessa två är stråket av originalitet. Särart. Att det inte går att kategorisera musiken under svenskt som vill låta amerikanskt eller dito engelskt utan att det är något annat. Kanske är detta det nordiska vemodet, det som krängarna i svenskmontern på Midemmässan pratar om så fort en mikrofon kan siktas.
Förhoppningsvis är det något annat. För Granadas musik är så komplex och till brädden fylld av stämningar att man häpnar.
Mycket av plattans storhet ligger i arrangemang och produktion. Vet inte hur mycket sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Björn Olsson (Union Carbide, SOOL, Spain, Bear Quartet, Fireside med flera), varit delaktig i den kreativa processen, men något säger mig att slutresultatet inte blivit lika glimrande utan honom. Tillsammans med Matttias Glavå har han gjort ett stort jobb och det vilar en okonventionell och smått unik stämning över skivan, som inte funnits om en mer rutinerad och ickesäregen producent anlitats.
Jag vet inte vilka Granada är men jag hoppas att de inte är Konstfacksmänniskor med örnkoll som designat en platta de själva tröttnat på i morgon. Samtidigt vill jag inte att de ska vara innerstadsstylat anspråkslösa på Gloriavis, utan bara helt vanliga människor med en ohejdad kärlek till musiken. Om det är så har vi fler storverk att vänta från Granada. Garanterat.Skivbolag:
Artist:
