”I’m doin’ time in the industry” suckar Gabriella Cohen i inledande Music Machine, och gör inga försök att dölja sin avsky för branschen. Det är svårt att tro att den känslan är ömsesidig, med tanke på hur ledigt hon åstadkommit ett häpnadsväckande bra album.
Inspelad på en ödslig gård i Victoria hemma i Australien, och med de sista detaljerna satta i farten under en turné med Foxygen är Gabriella Cohens andra album lika mycket en uppvisning i arrogant självsäkerhet som i vederbörligen strålande musikskapande. Utan att blinka kallar hon en sång för Neil Young Goes Crazy, och låten Baby sjunger hon lika lojt nonchalant som någonsin Julian Casablancas.
Men hon är inte bara ännu en kaxig Courtney Barnett, hon har fler uttryck än så. I Feel So Lonely är passionerad, och Mercy är rudimentär soul av den gamla skolan, med utsökt elegans och varm närvaro. Med fingertoppskänsla för nyanser och detaljer lånar hon återkommande ljudbild, arrangemang och vokalharmonier från Carole Kings sextiotal i Brill Building. Närmast kommer hon i försiktiga Miserable Baby och Laura Nyro/Labelle-svängande Hi Fidelity, och det som verkligen är anmärkningsvärt är att hennes sånger har en grundkvalitet som faktiskt tål samma jämförelse.
