Det är klart att det är klyschigt att - i relation till vilketmodernt elektroniskt (engelskt) band som helst - relatera till60-talsagentfilmer, men med Londonduon Mono är det förbannat svårt att låtabli. Jag jublar inte heller över liknelsen att gruppen i sina bästa stunderär ett slags 90-talets Serge Gainsbourg, men det känns också nödvändigt.Att relatera till ljudbilden som till exempel Björk- ochBristol-orkestrarna använt sig av, känns väl knappast fräscht heller, menack så naturligt eftersom förgrundgestalten och musikaliske motorn i Mono,Martin Virgo, tidigare samarbetat med Nellee Hopper (som ju producerat både Massive Attack och Björk).
Men vad gör då Mono med en stapel referenser?Tillför en hel del, faktiskt. Det känns kanske inte direkt överraskande attVirgo i något spår väljer att arbeta med rätt långsamma drum'n'bass-beats,men det låter bra. Det låter också förbaskat bra när de gör Spector-pop,men låter de typiska ljudväggarna blandas upp med småbråkiga och sublimtvridna syntar. Allra, allra bäst blir det dock i Hello Cleveland!(fantastisk titel!) - där Erik Satie får göra om soundtracket till Mission:Impossible. Utan den låten hade betyget varit mycket ledsnare. Fantastisktbra.Skivbolag:
Artist:
