Korn har på relativt kort tid lyckats etablera sig som ett av de hetaste och mest uppskattade banden i den nya metallvågen. Nu sköljer den tack och lov inte lika kraftigt över världen som för några år sedan. För närvarande känns det som om extremmetall upplever en kraftig nedgång i popularitet och anledningen till detta tror jag helt enkelt beror på att det mesta som kommer idag är alltför blodfattigt. Att alltfler dessutom fått upp öronen för betydligt riffstarkare hårdrock med tydligare rötter gör att band som Korn, Deftones, Barkmarket och Coal Chamber idag inte når ut till de stora massorna. Vilket är sympatiskt med tanke på att ett band som Korn inte är så mycket mer än överproducerad effekttryfferad musik med alltför mycket mesigt förvrängda toner. Deras manierad sångare har dessutom den synnerliga dåliga smaken att låta som en tungotalande livets ordare på syra i parti och minut. Om han tycker att det låter fräckt eller om han inte förlitar sig på sin röst är svårt att svara på. Men en sak är säker: det låter riktigt ruttet. Någonstans inbillar jag mig att den här typen av mesmetall är en dagslända som intresserar allt färre lyssnare. Det allra största problemet med den här plattan är att det inte finns en endaste tendens till riktigt bra vräk i låtarna. Förr eller senare strandar nämligen varje spår i ett försök att göra det så mycket svårare än vad det i själva verket är. Dessutom skall de givetvis trycka in en lagom farlig rap med jämna mellanrum också. Det är ju såå fräckt. Korn är ett utmärkt exempel på ett band i en genre som påminner alltmer om symfonirocken; svullet, överarbetat och totalt själlöst.
Skivbolag:
Artist:
