Elin Ruth - Here Comes The Storm

Patrik Forshage 00:00 24 Sep 2014
Jag vet inte vad som ligger bakom Elin Ruths förändring, men jag applåderar den intensivt. Nej, jag menar inte beslutet att droppa efternamnet Sigvardsson, skälen till det kan enkelt förklaras med ord som "internationell" och "lansering". Jag talar om att hon helt släppt sitt habila men lite anonyma singersongwriteruttryck för att istället fullt ut utmana Mavis Staples med en skiva full av oldschool-soul, dito rhythm’n'blues och mest framgångsrikt gospel direkt från landsortskyrkorna i amerikanska södern. Den musiken gör hon med större autencitet än de flesta, delvis tack vare arrangemang med orglar med hög mättnadsgrad och sologitarrinpass som Steve Cropper skulle vara stolt över, och delvis tack vare saligheten hos kören och de oborstade inspelningarna som ofta låter live. Men trots att studion är Daptone och bakgrundsrösterna Naomi Shelton & The Gospel Queens handlar det framför allt om att Elin Ruth är en sångerska som inte bara har de röstmässiga resurserna att ro ett sådant projekt i hamn utan som till skillnad från de flesta andra svenska sångerskor som prövat genren också har modet att låta känsla dominera över teknik. Att något jazz- respektive bluesförsök inte landar riktigt lika mjukt bör du för allt i världen inte låta avskräcka dig. 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Iron & Wine - Beast Epic

Sam Beam har slarvat runt med 10”-vinyler i begränsade upplagor och coveralbum i duetter med polare under några år, men när han nu är tillbaka med ett högst seriöst album av nya och egna kompositioner blir det tydligt hur mycket vi saknat den sidan av honom. Det låter så enkelt när han startar i Claim You Ghost med knappt något komp mer än en nästan tyst akustisk gitarr och ett piano, och inte så mycket till melodi, och sedan undan för undan väver en skir och vemodig sång runt det spartanska och inom tre minuter fullständigt har fångat både lyssnarens

Ji Nilsson - Scandinavian Pain

I somras satt jag på ett fik i Paris och diskuterade med en fransk vän varför svenskar producerar så bra konst. Vi kom fram till att det hade med mörkret och kylan att göra. Den ångest det nordiska mörkret framkallar och hur man måste hitta något vackert i det annars går man under.