Elin Ruth - Here Comes The Storm

Patrik Forshage 00:00 24 Sep 2014
Jag vet inte vad som ligger bakom Elin Ruths förändring, men jag applåderar den intensivt. Nej, jag menar inte beslutet att droppa efternamnet Sigvardsson, skälen till det kan enkelt förklaras med ord som "internationell" och "lansering". Jag talar om att hon helt släppt sitt habila men lite anonyma singersongwriteruttryck för att istället fullt ut utmana Mavis Staples med en skiva full av oldschool-soul, dito rhythm’n'blues och mest framgångsrikt gospel direkt från landsortskyrkorna i amerikanska södern. Den musiken gör hon med större autencitet än de flesta, delvis tack vare arrangemang med orglar med hög mättnadsgrad och sologitarrinpass som Steve Cropper skulle vara stolt över, och delvis tack vare saligheten hos kören och de oborstade inspelningarna som ofta låter live. Men trots att studion är Daptone och bakgrundsrösterna Naomi Shelton & The Gospel Queens handlar det framför allt om att Elin Ruth är en sångerska som inte bara har de röstmässiga resurserna att ro ett sådant projekt i hamn utan som till skillnad från de flesta andra svenska sångerskor som prövat genren också har modet att låta känsla dominera över teknik. Att något jazz- respektive bluesförsök inte landar riktigt lika mjukt bör du för allt i världen inte låta avskräcka dig. 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Tory Lanez – I Told You

En blandning av mysig R&B, brysk Future-trap och autotunad radiopop. Både var för sig och inkorporerade i varandra. På vissa ställen var för sig men på samma låt. Låter det rörigt? Det är det. Men ändå kul på något sätt. Hade han bara struntat i de intressedödande skitsen hade albumet förmodligen varit en underhållande lyssning från start till mål.

Frank Ocean – Blonde

Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.  

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!