Elin Ruth - Here Comes The Storm

Patrik Forshage 00:00 24 Sep 2014
Jag vet inte vad som ligger bakom Elin Ruths förändring, men jag applåderar den intensivt. Nej, jag menar inte beslutet att droppa efternamnet Sigvardsson, skälen till det kan enkelt förklaras med ord som "internationell" och "lansering". Jag talar om att hon helt släppt sitt habila men lite anonyma singersongwriteruttryck för att istället fullt ut utmana Mavis Staples med en skiva full av oldschool-soul, dito rhythm’n'blues och mest framgångsrikt gospel direkt från landsortskyrkorna i amerikanska södern. Den musiken gör hon med större autencitet än de flesta, delvis tack vare arrangemang med orglar med hög mättnadsgrad och sologitarrinpass som Steve Cropper skulle vara stolt över, och delvis tack vare saligheten hos kören och de oborstade inspelningarna som ofta låter live. Men trots att studion är Daptone och bakgrundsrösterna Naomi Shelton & The Gospel Queens handlar det framför allt om att Elin Ruth är en sångerska som inte bara har de röstmässiga resurserna att ro ett sådant projekt i hamn utan som till skillnad från de flesta andra svenska sångerskor som prövat genren också har modet att låta känsla dominera över teknik. Att något jazz- respektive bluesförsök inte landar riktigt lika mjukt bör du för allt i världen inte låta avskräcka dig. 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Södra Sverige - Rak Kant

På Södra Sveriges andra album släpper Mattias Alkberg den renodlade rättframma punken och unnar sig lite spretighet. Så länge det i rimlig utsträckning relaterar till punk, givetvis. Det innebär ofta postpunk, flera ställen närmare bestämt en mer arty svenska postpunk som den lät för 35 år sedan, då Psynkopat, Elegi, Att Som/Unter Den Linden och Hjärnstorm letade udda uttryck strax innan elektroniska instrument blev standard i sammanhanget. Eller som The Bear Quartet kunde låta ibland, du vet. 

Ball - Ball

Det är som om dessa tre svenskar har skapat ett monster. Som alltid med monster är de svåra att handskas med, de förstör det mesta som kommer i deras väg, men de kan också ha en missförstådd sida. Ball är smutsigt, galet och så fuzzigt att du av ren skär elektrisk spänning kommer att dra ihop dig när dess vassa frekvenser sparkar mot dina trumhinnor. Det är så dränkt i effekter att de lättsmälta tongångarna kletas ned till tröga bitar. Och ibland är det okej.