Sommarens gubbjävel. Hur mycket man än försöker hata denna kokainpensionär som gör terapimusik för miljonärer kan man inte undgå att stundom bli helt förtrollad av Don Henleys röst.
Glöm inte att hans briljanta solosingel The Boys of Summer från 1984 hamnade på Topp 20 när NME för tio år sedan gjorde sitt klassiska specialnummer om historiens bästa singlar. Glöm inte heller att det hypersentimentala titelspåret på The End of the Innocence från 1989 när som helst kan tvinga en att sätta på sig Mauro Scocco-peruken och skrika "Västkustrock!" tills korna går hem.
Don Henleys första soloalbum på elva år är också som väntat irriterande i många bemärkelser, stundtals irriterande bra. Om man hade suttit i en bilkö på Santa Monica Boulevard, med kvällstrafiken glittrande omkring en, första gången man hörde Damn It, Rose hade man nog i smyg tyckt att det var bland det bästa man hört i sommar.
Skivbolag:
Artist:
