Alla med ett blödande intresse för musik känner igen känslan som infinner sig när man får en platta i sin hand som man väntat länge på. Kombinationen eufori och ängslan över att den inte skall motsvara förväntningarna är på något sätt vitaliserande och ett tecken på att ens känsloliv inte drabbats av total utarmning. Att förklara detta för individer som inte lider av en dylik läggning är inte helt lätt. Uppskattar de sedan inte Slayers tongångar är det nästintill omöjligt; få band känns troligtvis så olyssningsbara och avvisande som de. Har man däremot skaffat sig ett lidelsefullt förhållande till dem jublar man inombords när man förstår att de återigen har lyckats spela in ett fantastiskt album. Många betraktade förra plattan, [I]Undisputed Attitude[/I], som en smärre bagatell, främst bestående av versioner av gamla hardcorefavoriter till bandet. Vad många glömde var plattans sista spår [I]Gemini[/I], en låt som visade upp en annan, något långsammare och mer ödesmättad sida av bandet. En slags naturlig utveckling som påbörjades redan med [I]Seasons In The Abyss[/I], en låt som gjorde klart att Slayer inte nöjde sig med att vara världens hårdaste band. De ville utveckla smärtan, ondskefullheten och lidandet till fulländning. [I]Gemini[/I] var ytterligare ett steg på vägen, och här återfinns ett antal minst lika diaboliskt sugande låtar som den. Allra grymmast är [I]In the Name of God[/I], så svart och kompakt att man känner sig slut som människa när den tonar ut. Sommaren är räddad och Slayer är fortfarande hårdast i universum.Skivbolag:
Artist:
