Likheterna mellan Jon och Joey Tempest är slående: Hårdrockkungaroch flickidoler på 80-talet som blir vuxna soloartister på 90-talet. Det acklar sin mognad på nästan exakt samma sätt också - genom att bygga musikpå samma tradition som sina hjältar.
För mig som lyssnare är deras problemockså detsamma: de kommunicerar inget vidare med mina känslor. Jonsbegreppsvärld innehåller textrader som "I'm dancing with the queen of NewOrleans" och "Ugly, ugly/All of us just feel like that some days" och det ärkanske inte riktigt de där raderna som förändrar mitt liv. Jon Bon Jovislyriska ambitioner resulterar aldrig i något som går bortom epitetet"gulligt". Musikaliskt gör han också en Joey, det vill säga, han kollarmassor på sina FM-rockhjältar och gör musik som hamnar någonstans emellan Tom Petty och hans gamla rockband Bon Jovi. Här är heller inga Det skullevara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; trorjag, alltså låtar som klockar in på strax under tio minuter men som gärnahade fått vara en kvart långa. Det hade jag väl inte väntat mig heller, mengör man en platta på 63 minuter är det väl inte helt omöjligt att peta innågon låt som känns mer än funktionell. Joey Tempests skiva har kvalitetenatt några av spåren gör mig glad, men där torskar Jon Bon Jovi -Destination Anywhere är mest bara ospännande.
Skivbolag:
Artist:
