Dismember har utvecklats åt rätt håll sedan förra plattan. Entombedhåll måste man kalla det, eftersom de var först med att styra upp dödsmetallens kraftiga begränsningar genom att vidga dess musikaliska spektra. Wolverine Blues är inget annat än en banbrytande genreklassikeroch utan den är jag inte helt säker på att dödsmetall hade existerat överhuvud idag.
Traditionell dödsmetall är ju en tämligen stendöd (sorry)genre i dag. Hade Dismember valt att stå kvar och stampa på samma statiska tokriffande och till leda skalspelande dödsmetall-fläck som tidigare hade risken varit överhängande att detta blivit en riktig praktflopp. Iställethar de valt att varsamt närma sig mer traditionellt hårdsvängande rockmusik, med betydligt mer sparsmakat riffande än tidigare.
De bästa bitarna från förr är smart nog intakta; intensiteten, drivet och de klockrena tempoväxlingarna finns kvar. Samt en del annat som inte är riktigt lika kul. Bäst låter Dismember i de låtar där de vågat dra nertempot rejält, som i Stillborn Ways, en stentung låt som lika gärna kunde varit signerad Slayers Hanneman/King. Den känns helt livsfarlig. De snabbare alstren är fortfarande i klar majoritet. Tyvärr, kan jag tycka,eftersom de tre långsammare spåren låter så mycket bättre.
Skivbolag:
Artist:
