Efter att under ett par år ha varit världens mest lönsamma, samtmusikmässigt även bästa skivbolag, sjönk Death Row lika plötsligt somTitanic. Isberget blev Suge Knights långa fängelsestraff. Efter den kraschenlämnade sedan artisterna den glittrande festen, med grabbnävar av juveler ihänderna, och kastade sig över relingen. I land kröp sedan en blöt och skamsen Snoop Doggy Dogg utan vare sig husse eller hundkoja. Med tanke på hur stämningen var på Death Row den sista tiden -- med mordhot som dagligt inslag -- är det heller inte så konstigt att Snoops förra album, [I]The Doggfather[/I], lät så försiktigt och nästan ängsligt som det gjorde.Efter att kriget mellan hiphopscenens västkust och östkust nu tagit slut ärdet i stället en oväntad tredje makt som segrat -- den amerikanska södern.Under det gångna året har Lousiana, hemvist för Master P och No LimitRecords, etablerat sig som hiphopens nya centrum. Master P vräker ur sigalbum -- och alla går rakt upp på Topp 10-listan i USA. Master P har nu även kopplat den hemlöse Snoop Doggy Dogg. Trots att flera låtar, som [I]Gin & Juice II[/I] och [I]Still A G Thang[/I], egentligen är väldigt simpla och krasst kommersiellt försöka att surfa på gamla framgångar, så blir man glad av att höra det. Hunden viftar på svansen igen.Master P är ingen ljudvirtuos jämförbar med Dr Dre under dennes storhetstid. Snoop lär heller aldrig överträffa sina inhopp på dennes mästerverk [I]The Chronic[/I] (en platta som fortfarande låter överjävligt bra). Men Master P gör bra pop -- om än extremt sexistisk, rätt smaklös och naiv sådan -- och Snoop är en artist fan så mycket roligare än teoretiker som Company Flow. Ta hunden med dig in i himlen.
Skivbolag:
Artist:
