Black Rebel Motorcycle Club, numera behändigt kortat till B.R.M.C., hade stilen redan från början. Visserligen lånade de det mesta från Jesus & Mary Chain, men ändå. De hade gitarrlarmet och de coola låttitlarna, ofta hämtade från samma källa, men ändå. Framför allt hade de en av de mest omedelbara rocklåtarna den här sidan sekelskiftet i [I]Whatever Happened to My Rock'n'Roll (Punk Song)[/I].
Men debuten var långt ifrån av jämn kvalitet, och ett par oinspirerade och sega liveframträdanden, där röken låg tätare än hos Sisters of Mercy i en ångbastu och där ljudmattorna var lika tjocka och ogenomträngliga, gjorde att man började befara att B.R.M.C. var ett one-hit-wonder.
Glädjen blir därför desto större när [I]Take Them on, on Your Own[/I] inte bara innehåller spår - flera stycken - som väl matchar debutskivans höjdpunkt, den är dessutom både genomstark och varierad. Utan inblandning av externa producenter eller tekniker har B.R.M.C. kunnat strunta i kompromisser, och resultatet är en kraftig urladdning, snabbare och rakare än senast, och med ett ljud så hårt att man gör sig illa.
Singeln [I]Stop[/I] är redan en klassiker, men här finns flera snabba distade låtar som slår den på fingrarna. [I]Six Barrel Shotgun[/I] är bara en av dem. Med ett riff som tidiga Manic "4 Real" Street Preachers skulle ha dödat för gör B.R.M.C upp med sina apatiska jämnåriga i [I]Generation[/I].
Annars behandlar texterna, enligt bandet, "death, guns, drugs, religion, family, politics, music and sex", och lika ofta som de serverar explicita angrepp på George W Bush, som i [I]US Government[/I], eller på institutionen kärnfamilj, är de djupt personliga och känsliga, som i Peter Hayes finstämda [I]And I'm Aching[/I].
Så varför inte ett högre betyg? Därför att några spår - om än betydligt färre än senast - fortfarande hamnar i ett malande och lite anonymt midtempo. Men med den här utvecklingen kommer det att vara avhjälpt till nästa skiva.
Skivbolag:
Artist:
