Bob Dylan - Tempest

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 00:32 10 Sep 2012

”Tiger tiger, burning bright / I pray the Lord my soul to keep / In the forest of the night / Cuddle him over and let him sleep.” Så går sista versen i Roll on John, det mäktiga avslutningsspåret på Bob Dylans nya skiva, en lång sorgesång över John Lennon. Men låten kan också tolkas som att Dylan sjunger om sig själv och förbereder sig för den sista resan. Tempest utkommer 50 år efter den legendariske låtskrivarens första album. Han är nu 71 år gammal, men likt filmregissörer som Woody Allen (76) eller dirigenter som Herbert Blomstedt (85) tuffar han bara på med skärpan och skaparglädjen intakt. Han är musiker och låtskrivare, vad annat kan han göra än att uppträda och skriva låtar?

Den sene Dylans musik börjar mer och mer påminna om hiphop. Hans sångröst är numera så kraftigt begränsad att det knappt är några melodier att tala om, och hans band spelar en repetitiv, fåackordig groove som han lutar sina rim mot – men text och musik möts väldigt sällan. Till exempel är Long and Wasted Years en stark skildring av det bittra ögonblick då ett par ömsesidigt inser att de inte älskar varandra längre, men musiken tar ingen notis om detta och är ljust harmonisk. Detta är dock inget negativt, utan skapar en intressant kontrast. Och får en att lyssna mer noggrant på texterna.

I Scarlet Town sjunger berättarjaget om en moraliskt förfallen plats som han beskriver som staden han föddes i, och titelspåret är en 13 minuter lång skildring av Titanics undergång. Det är frestande att tolka båda dessa bilder som metaforer för USA, Dylans hem och 1900-talets mest framgångsrika projekt som på senare tid har stött på om inte isberg så åtminstone problem. Av alla de människor som passerar revy i Dylans inspirerade berättelse – inte helt olikt Desolation Row – är det bara sjömannen i masten som dyker upp mer än en gång. “The watchman, he lay dreaming / the damage had begun / He dreamed that Titanic was sinking and he tried to tell someone” – är det sig själv Dylan sjunger om även här? Den drömmande sanningssägaren som varken tillhör de rika eller de fattiga passagerarna, utan som är anställd på skeppet.

Och hans kapten, om man ska fortsätta liknelsen, är ingen mindre än Gud. I en annan låt på skivan sjunger Dylan ”I’ve sworn to uphold the laws of God / You can put me in front of a firing squad”. Ända sedan det sena 1970-talets kristna uppvaknande har Gud haft ett finger med i spelet i Bob Dylans låtar. Kanske är det tron som gör att Dylan vågar vara allvarlig och anspråksfull och samtidigt lugnt distanserad i sina betraktelser. Men någon präktig fromhet är det inte tal om – romantik, libido och ond bråd död har alla en roll på Tempest. Och Soon After Midnight är den vackraste kärleksballad Bob Dylan gjort sedan 1997 års Make You Feel My Love.

Gubbrockens kung förnekar sig inte. Han har inte blivit stel. Han har inte blivit dum. Han har inte blivit blind för livets alla grymheter, skönheter och mysterier. Den kraft som finns i Bob Dylan har helt enkelt få motsvarigheter i popmusikens historia, och det är en ynnest att få höra ännu en samling nyskrivna sånger av honom. Jag hoppas bara att han orkar skriva en uppföljare till sin memoarbok Chronicles, vol 1 någon gång.

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Bäst just nu: Musik

Kendrick Lamar – To Pimp a Butterfly

Lika samhällskritisk som excentrisk flexar Kendrick Lamar sina rapmuskler och visar prov på en flowmässig arsenal som i nuvarande generation nog saknar motstycke.

The Very Best – Makes a King

En soundmässig mix mellan Londons klubbliv och malawisk folkmusik.

Jonathan Johansson - Lebensraum

Jonathan Johansson river musikaliska murar och kombinerar sin tidigare dramatiska åttiotalspop både med rytmer som Kaah skulle vara stolt över och med hitvänlig attraktionskraft lika vass som någonsin.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Soilwork - The Ride Majestic

Det är hedervärt i hur Soilwork trofast har byggt vidare på sitt melodiska koncept utan att ge vika från sin utsatta kurs. Björn Strid har likt en urstark kapten tagit fram skutan genom de värsta ovädren med bravur, trots kriser, konflikter och avstånd. Därför är The Ride Majestic så oerhört tydligt metaforiskt. Känslan påminner om de två senaste albumen, men för med sig en betydlig aggressivare touch som inte släpper på eftertanke, utan snarare utökar det tekniska broderiet.

Backyard Babies - Four By Four

Jag har alltid upplevt Backyard Babies som bäst när den hårda attityden har prioriterats. Ju längre in i karriären har bandet gått bort ifrån detta koncept och därav har också mitt intresse i bandet avtagit. Men till bandets comeback har smålänningarna omvänt min tveksamhet. Lagom lättsamt att gunga huvudet till, men samtidigt med ett musikaliskt allvar låter de sin rocks utsmyckningar av punk, pop, country och rockabilly få fullt spelutrymme. Det är inte något som får mig direkt att storma av förtjusning, men det är ett Backyard Babies som känns självsäkert och roligt igen.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!