Bob Dylan

Patrik Forshage 19:38 5 Sep 2006
Med en åldrad 30-talsromantikers skrovliga elegans, i stunder inte olikt en salongsberusad Shane MacGowan, förenar Bob Dylan förra skivans historieexkursioner med basal och tidlös rock. Trots att musiken tigger efter utsvävningar är bandet ett gäng proffs som utan åthävor behärskar rock'n'roll, halvakustisk jazzgitarr och Chicago-blues, och nere i källaren hittar de den kvarglömda formulan för tillitsfullt organiskt samspel. Working man's blues #2 är flera nyanser mörkare än Chaplins Moderna tider, och Ain't talkin' viskas fram med sådan undergångsstämning att Nick Cave blir avundsjuk. Det är ingen vacker värld, men det råkar vara så den ser ut.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner