Artister som gör något helt annat än vad som förväntas av dem äralltid intressantare än de som gör exakt vad de förväntas göra.När Blur gjorde succé med albumet The Great Escape och singeln CountryHouse förförra året var det många som rynkade på näsan och tyckte att dehade hört allt det där förut. The Great Escape lät ju väldigt mycket somdet Blur tidigare gjort. Det var en fantastisk samling poplåtar, men somskiva var den inte på något sätt överraskande. De flesta, i synnerhet Blursjälva, insåg nog att det var dags att göra något helt annat.Nu, vintern 1997, när Blur släpper sitt femte album är alltså det mestaförändrat.På Blur är allt det jag tidigare älskat hos Blur borta. All överdrivenromantisering av det brittiska, all lättsam humor, alla käcka,oemotståndliga popmelodier, alla referenser till Londonspopulärkultur...väck.Blur har blivit äldre, allvarligare och de har snöat in totalt på sunkig,amerikansk lo fi-rock.Brittiskt poserande har ersatts av amerikansk autenticitet.Om de tidigare sjungit om Quadrophenia, Earl Grey och The Kinks sjunger denu om Annie Hall, Pepsi och Sonic Youth. Allt det därträningsoverallsklädda, Phil Daniels-mumlande, pojkaktigt anglofila ärborta.Det märkliga är att de inte blivit särskilt mycket sämre för det.Det låter faktiskt fortfarande som Blur. Eller det känns i alla fall som Blur. Och även om den här skivan absolut inte är deras bästa, är den förvånansvärt mycket bättre än vad jag väntat mig.Jag har visserligen aldrig uppskattat amerikansk lo fi, men jag har ofta,en smula motvilligt, attraherats av det vemod som verkar utgöra kärnan hosband som Pavement, Sonic Youth och Sebadoh. Egentligen är de väl ute efteratt uttrycka samma saker som Tim Hardin eller Nick Drake eller någon annanav de där ensamma singer/songwriter-pojkarna. Det är bara det att de alltiddränker allt det där vackra i en massa fåniga gitarrljud och att man nästanaldrig hör vad de sjunger.Blur lyckas göra något annat av det där. Jag vet inte riktigt vad det är.Dels beror det väl på att Blur inte klär sig i flanellskjortor, dels på attDamon ju alltid sjunger som Damon. Dessutom tror jag faktiskt att de görbättre låtar.Det finns två dominerande, nya riktningar på Blur. Framför allt har dealltså gjort en hel del skramlig lo fi, som bitvis är vacker (Graham Coxonsstillsamma solosång i YouÇre so great), bitvis oemotståndligt energisk(Song 2 låter som Bob hunds Istället för musik: förvirring, eller snararesom de skivor Bob hund lyssnade på innan de spelade in den, typ new wave),stundtals riktigt jobbig (Chinese bombs och I'm just a killer for yourlove).Den andra riktningen är mot ett mer rytmbaserat sound. De har uppenbarligenlyssnat en hel del på gammal jamaicansk dub, The Specials andra skiva ochny, abstrakt hip hop. Den vemodiga Death of a Party påminner väldigt mycketom sjuminutersversionen av The Specials Ghost Town och avslutande EssexDogs låter som om DJ Shadow remixat The Fall.Det är förstås ganska ironiskt att Blurs första försök att göra etthelgjutet, allvarligt album (och dessutom uppkalla det efter sig själva)resulterat i deras mest splittrade, mest ojämna och mest förvirrande skivanågonsin. Det här är en skiva som lika gärna kan markera Blurs slutpunktsom början på något helt nytt. Blur är på sätt och vis ett misslyckande -den kommer inte få mig att springa ut och köpa Pavement-skivor. Men den ärframför allt det oundvikliga, långa kliv framåt som Blur var tvunget attta.Den kommer att få många att känna sig övergivna. Det är lite svårt att inseatt Blur med största sannolikhet aldrig mer kommer att göra en till ColinZeal eller en Parklife eller en For Tomorrow. Förmodligen kommer Bluraldrig mer skriva en sådan oemotståndligt sorglös popsingel som CharmlessMan. Men förmodligen är det just denna ständiga utveckling som gör popmusiki allmänhet och band som Blur i synnerhet, så fascinerande.Det enda jag kan gissa om deras nästa skiva är att den förmodligen kommeratt vara snäppet bättre.
Skivbolag:
Artist:
