Blondie vill tro att de drabbats av en förbannelse som alltid försvårar deras skivutgivningar, både fram till splittringen 1982 och efter återföreningen för några år sen. Den här gången ska den ha lett till att inspelningen legat färdig i två år innan [I]The Curse of Blondie[/I] kunnat släppas.
En annan förklaring till dröjsmålet skulle kunna vara att varje skivbolag med någon själbevarelsedrift ratar en så här trött skiva. Här finns visserligen gott om bra poplåtar, några av dem, som [I]Undone[/I] och första singeln [I]Good Boys[/I], med Jonas Åkerlund-video och singelremix av Giorgio Moroder, fullt i klass med dem som gjorde Blondie legendariska. Men alla försök att samtidigt blinka både till en modern 80-talsretropublik och till sina gamla trotjänarfans, med textreferenser till [I](I'm Always Touched by Your) Presence, Dear[/I] och en uppdatering av sin gamla vita rap från [I]Rapture[/I] i inledande [I]Shakedown[/I], drunknar i fläskiga trummor och okänsliga hårdrockiga gitarrmattor. [I]Golden Rod[/I] och [I]End to End[/I] är inget annat än sen 80-talsrock av det allra mest stadiumfläskiga slaget, och när Blondie vill krama fram tung dubgroove svänger det lika stelt som Ace of Base.
Deborah Harry fortsätter att sjunga med sex och charm hela vägen till sin nära förestående folkpension, även om hon numera trivs bäst med jazzballader som Songs of Love. Men i hennes PRO-förening måste hon släpa runt på trötta och halvsenila musiker som Chris Stein och Clem Burke, som inte fått en enda musikalisk idé efter 1986. Det är det som är Blondies förbannelse.
Skivbolag:
Artist:
