Belle & Sebastian

12:51 27 Jun 2000
[B](Samlingsrecension med Looper)[/B] Till och med jag som är så stiff av mig höll på att fastna i ett slags kronisk spagat när jag trillade över Belle & Sebastians If You're Feeling Sinister. De senaste åren har Belle & Sebastian samlat på sig en så hängiven skara stiffa fans att det faktiskt gränsar till onormalt. En hel nation av irrationella ungdomar som bara har väntat på det där perfekta aliaset till Bennos topicssida; [I]Isobel[/I] och/eller [I]S. Murdoch.[/I] Spagat eller ej, jag förstår att man fastnar för dem och jag vill inte ens tänka på hur man hanterar de förväntningar som byggts upp kring bandet under de senaste åren. Ändå kom jag på mig själv med att sitta och titta på skivan när jag fått den, utan att riktigt orka spela den. Och inte för att jag var rädd att få mina förhoppningar grusade. Snarare för att det var [I]Frasier[/I] på TV eller soligt ute. Jag var helt enkelt inte så intresserad. Såhär i efterhand förstår jag varför jag tvekade. Framför allt förstår jag hur de hanterade förväntningarna. De gjorde samma skiva en gång till. - Klart vi ska göra samma skiva en gång till! Den förra var ju skitbra... Men det funkar inte riktigt så. Vi förväntar oss att saker och ting ska förändras. Vore det inte för singeln [I]Legal Man[/I] (som inte är med på albumet, men släpps parallellt) skulle jag vilja påstå att de inte förändrats alls. Inledande [I]I Fought In A War[/I] är jättevacker, men på ett typiskt Belle & Sebastianskt sätt. Likaså [I]Chalet Lines[/I] och [I]Nice Day For A Sulk.[/I] Men här finns ingen [I]Like Dylan In the Movies[/I] eller [I]Get Me Away From Here I'm Dying.[/I] Spår av dem finns visserligen i var och varannan låt (av dem, eller av Duran Durans [I]Ordinary World[/I], vars melodi av någon obegriplig anledning slentrian-smugit sig in i var tredje låt) men inget på skivan känns lika direkt som tidigare. Den enda överraskningen heter [I]Beyond the Sunrise[/I] och är en filmmusiksdoftande duett à la Lee Hazlewood och Nancy Sinatra. Inte en så spännande sådan men i alla fall en överraskning. Allt jag efterlyser är ett tecken på att det passerat tid sedan sist. Jag antar att [I]Legal Man[/I], ironiskt nog, är det tecknet. Den är inte ens med på skivan och på sätt och vis är det dessutom deras mest bakåtsträvande låt hittills. Men det är en strålande hyllning till 60-talets girl groups och till den underskattade värld där soft rock råder. Och bara det är ju egentligen värt en spagat. Belle & Sebastian-medlemmarna och deras skivbolag Jeepster har fullt upp. Samtidigt som [I]Fold Your Hands Child[/I]... släpps så kommer Belle & Sebastian-mannen Stuart David ut med sitt Loopers andra LP. När deras första singel släpptes blev jag glatt överraskad. Stuart Davids karakteristiska skotska ackompanjerad av fingrar på en skrivmaskin. Sen släpptes LPn och jag blev rastlös. Davids enerverande skotska ackompanjerad av samplade blips, samplade blops och ihåliga popmelodier. [I]The Geometrid[/I] gör mig rastlös, glad och rastlös igen. Stuart David och hans spoken word-karneval har som tur är lämnat plats åt mer klassiska sånger och hans fru Karn tar större plats än tidigare. Skivan inleds med en entusiastisk, samplad före detta BMX Bandit, Francis Macdonald som uppmanar mig att "Come On!". Uppbackad av beats och en blåssektion är det svårt att göra annat. Sen kommer [I]On the Flipside[/I], som enligt bandet själva "just sort of happened". Den är praktiskt taget oemotståndlig som en skrapig Guided By Voices-poplåt betraktad. Men efter det är det dags för [I]Modem Song[/I] och bubblan spricker. Kanske för att den får mig att minnas hur lång tid det faktiskt tar att ladda hem en rutten jpeg via ett 56.6 k-modem eller så är den helt enkelt inte speciellt kul. Den känns omodern och lite larvig. När Le Tigre med samma enkla medel (en sampler) gör punken modern igen så tar Looper närmast popmusiken ett steg bakåt. Jag var i New York när förra skivan släpptes, där den - som allt Belle & Sebastian-relaterat då - orsakade ett jäkla tumult. Den här gången tror jag de har lyckats för bra. Alla de outhärdliga amerikanska band som gör allt i sin makt för att låta engelska låter precis så här. Looper fyller ingen funktion längre. De har slagit knut på sin musik och blivit en pastisch på sig själva. Således har de i och för sig uppnått allt som krävs för att slå igenom i USA. Vare sig de vill det eller inte, så har de med sitt nya album följt regelboken till punkt och pricka. De har gjort omodern musik för barn. Charmig och avväpnande förstås, som bara musik för barn kan vara. Varför skulle jag annars ha spelat skivan 20 gånger redan? Och varför har jag en obehaglig känsla av att Belle & Sebastian går samma öde till mötes?
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

MSTRKRFT – Operator

Den kanadensiska duon MSTRKRFT har alltid gjort ganska hård, distad electro och det fortsätter de med även på den här skivan. De gillar att dra ljudeffekterna till sin spets, men sätta stopp strax innan det blir obehagligt. Däremot har jag inte mycket till övers för de inslag av amerikansk rock à la tonårsman som letat sig in i vissa av låtarna. Då är bland andra Morning of the Hunt bättre, där en hoppig, energisk och lätt gnisslig slinga tonas ned av ett dovt, lunkande ljudmoln.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!