Det är nu drygt tre och ett halvt år sedan Rage Against the Machine senast släppte ifrån sig en platta. Då, i april 1996, fanns det fortfarande ett brinnande intresse världen över för dessa arga Los Angeles-män och deras inte mindre argsinta tongångar. Att intresset är betydligt mindre i dag vågar jag skriva utan att känna tendens till osäkerhet. Men huruvida klimatet är helt iskallt för den här typen av rappande metal vet jag inte. Dessutom snackar vi ju Rage Against the Machine - ett äkta megaband. Med [I]Evil Empire[/I] gjorde de den gången inga gamla fans besvikna, men jag undrar hur många nya Rage-lovers den plattan egentligen genererade. Sett till de exempellösa framgångar bandet åtnjöt med sin debut framstår den uppmärksamhet och speltid [I]Evil Empire[/I] fick i media som ytterst skral. Och om jag inte minns helt fel blev den långt ifrån samma kommersiella framgång som föregångaren. Visst, den toppade Billboard, sålde platina, nominerades till bästa platta av diverse juryer, bandet turnerade införutsålda jättelokaler och så vidare men den lämnade inte på långa vägar lika kraftiga avtryck som debuten eller föregångaren. Egentligen var det inte på något sätt förvånande sett till hur märkligt lite bandet utvecklats, på alla fronter: soundet intakt, patoset stenhårt, texterna agiterande, Zach urförbannad och den musikaliska dynamiken lätt nattstånden och synnerligen förutsägbar. Så som det lätt blir när den musikaliska helheten vilar på en inte alltför solid grund.
Tyvärr, och konstigt nog, är det precis på samma sätt här. Jag skriver tyvärr och konstigt eftersom man någonstans ändå hyser en viss respekt för detta band och därför förvånas över hur ultrakonsekvent och hopplöst tidsbundet de fortfarande låter - precis som på [I]Evil Empire[/I]. För att vara ett band med så mycket åsikter om så många viktiga saker som Rage Against the Machine faktiskt är (nu är jag inte raljerande) är det märkligt att det inte finns större intentioner att ta sin musik vidare. Det riffas, rappas, refrängas och reglage-rattas, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte tycka sig ha hört allting tidigare. Vilket dessutom gör det svårare att ta till sig bandet i samma utsträckning som de emellanåt kanske är värda. Inte minst textmässigt. Men leta i bakhuvudet och tala sedan om hur många rapmetal- akter som har trovärdigheten, soundet och inte minst fanskaran intakt idag jämfört med säg för fyra år sedan? Dylika musikaliska dagsländor finns, har funnits och kommer alltid att finnas. Hur många lyssnar på eller spelar exempelvis acid jazz, doom metal, goth eller skatepunk idag? Precis som ovan nämnda desperathybrider finns det alltför lite essens och alltför få stickspår att växla in på vad gäller rapmetal. Rage Against the Machine hittade tyvärr sitt optimala sound alltför fort för att kunna utvecklas med den äran. Eller snarare för att kunna utvecklas över huvud taget. Det är hårt men sant: Rage Against the Machine blir aldrig bättre än det de presterade på sin debutplatta. Den kan man aldrig ta ifrån dem. Men allt de släppt och troligtvis kommer att släppa efter debuten kommer alltid att jämföras med den och det gör att de aldrig blir lika viktiga som då igen.
Skivbolag:
Artist:
