Jag vill inte vara elak här, för jag gillar Ayesha. Hon verkar sympatisk och smart och hon föredrar alltid livsbejakande dansmusik framför allvarlig ”keep it real”-rap. Men samtidigt finns det något duktigt och DN Kultur-korrekt över henne, som gör hennes musik svår att ta till sig. Hon poserar som mångarmad hinduisk gudinna på sin hemsida, gör viktiga låtar om slaveriet och har inget emot att ställa upp i Melodifestivalen.Ayeshas musik, rytmfokuserad som den är, känns ändå mer som en trevlig present till medelålders multikulti-älskare som är nyfikna på vad ungdomarna har för sig, än som riktig partymusik. Här finns ingen kaxig hit som förra skivans Fire. Och Ayesha låter mer nöjd än hungrig när hon rappar. Kanske är det de taffliga ragga-liknande beatsen som gör att hon aldrig får upp någon inspiration. Eller också har hennes själ bara blivit sönderkramad av en armé av Kobramedarbetare.
Skivbolag:
Artist:
