Någon gång på 80-talet står Arthur Russell, violinisten och konstmusikern, idag mest känd för sina konstiga discoproduktioner, i en studio och försöker göra en låt tillsammans med rapparen Mark Sinclair - idag mest känd som steroid-skådespelaren Vin Diesel. Sinclair är arg, mest för att den uppenbart galna producenten hela tiden ändrar låtens tempo, och samarbetet slutar i ingenting. Det här är helt sant (läs i nya Wire!).
Den bilden - Arthur Russell försöker få den kommande stjärnan i [I]The Fast and the Furious[/I] att lägga rhymes över all rymdmusik han hör i sitt huvud - är inte bara det roligaste jag har i mitt i huvud, den är också ganska talande för hur förhållandet Arthur Russell/resten av världen alltid har sett ut. Ingen fatta någe.
När Russell flyttade in i en buddistisk församling i Haight Ashbury i slutet av 60-talet stod han inte ut med att inte få spela sin älskade fiol, så han gjorde det i garderoberna. Som av ett sammanträffande är det ungefär så musiken som kom sen låter: ljudet av en fiol, distat och manipulerat, genom lager av religiösa hummanden. Ibland med en basgång som råkade gå till dansmusikhistorien, oftare inte. Oftast bara en röst som sjunger sköra popharmonier över bakgrunder av arty dub, plockande gitarrer och ibland en trummaskin. John Martyn och Chet Baker, King Tubby och Larry Levan, Philip Glass, Fela Kuti och absolut ingen annan än Arthur Russell. Efter att ha spelat fiol sen han var liten, fått hjälp med elektriciteten av Allen Ginsberg när han flyttade in i New Yorks East Village, ramlat in på ett diskotek någonstans (närmare bestämt The Gallery, där dj:n Nicky Siano och hans kompisar brukade skratta åt Arthur för att han dansade konstigt) och legat med alla de lösare delarna av New Yorks kreativa befolkning skapade Arthur Russell musik som betydde både peak hour för tvåtusen svarta bögar
på discokyrkan The Paradise Garages dansgolv och några extra imponerade klianden i skägg på gallerierna. Han ville helst spela in vid fullmåne, berättade för kompisar att han ville göra tuggummipop och för journalisten David Toop att han trodde musik som sin egen [I]Let's Go Swimming[/I] (en discosymfoni som fångar nästan alla de bästa sidorna av ett sjukt geni) skulle vara vanlig i framtiden. De här två samlings-skivorna, tillsammans med gamla [I]Another Thought[/I], är de bästa bevisen man någonsin kan få på att tiden ännu inte riktigt har hunnit ifatt honom. Arthur Russell dog i AIDS 1992.
Skivbolag:
Artist:
