Robert Schneider, Apples In Stereos frontman har beskrivits som en man som alltid söker -- och hittar -- nya sätt att beskriva världen som en psykadelisk plats på. Med ett finger inblandat i det mesta som det amerikanska Elephant 6-kollektivet tar sig för, får man nog säga att det är en ganska talande beskrivning. När han inte skriver tamburinpop-pärlor i The Apples som de egentligen heter, så producerar han bildprydda vinyl-sjuor åt de många medlemmarna och goda vännerna i Olivia Tremor Control och Neutral Milk Hotel.
Som ett stort Beatles-fan och nu på senare tid också en hängiven anhängare (det tog sin lilla tid) av soft rock har jag svårt att inte tycka om Apples In Stereos sextiotalshyllningar. Och med Beatles och många andra i åtanke brukar jag smickra mig själv med att kunna skilja på gammalt och nytt -- eller äkta och inte, om man så vill.
Jag har ingenting emot bakåtsträvande musik och ännu mindre de fåtal band som lyckas spela in tidlös musik -- låtar som skulle kunna vara inspelade närsomhelst (80-talet givetvis undantaget då även de mest pålitliga musiker, läs Neil Young, tappade spelkulorna och föll till föga för synthtrummor och ytterst tveksamma keyboard-arrangemang). Band som Mazzy Star har under korta ögonblick lurat fram sinnesbilder av en gammeldags analog studio, i det sena 60-talets London. Sekunden efter "avslöjar" de sig och förvirrad sitter jag och försöker datera musiken. Ofta finns där nåt som till slut placerar ens gissning i åtminstone rätt årtionde.
Apples In Stereo däremot är en stor utmaning. När jag ska hitta det där avslöjande ackordet eller leta nymodigheteter i produktionen vandrar tankarna osökt till dåliga Michael J Fox-tidsresor och jag börjar nervöst söka bevisning i en aktuell almanacka. Väl övertygad om att 60-talet ligger 40 år bakom oss finns bara ett par få förklaringar kvar: hjärntvätt, en (väldigt) långdragen kidnappning utan kontakt med omvärlden, eller kanske bara en fascination för Beach Boys, Beatles och Syd Barrett som sannolikt inte skulle klassas som vidare hälsosam. Vad det än är för trauma de handskas med så gör de det bästa av situationen. Och det här kan vara det bästa de gjort hittills. Träffsäker popmusik som är både charmigare och mer egen än High Llamas proffsiga Beach Boys-tolkningar.
Apples In Stereo är bra för de är inte det minsta ironiska och de lyckas undvika det inbjudande easy-listeningträsket, till förmån för svängig, regnbågsfärgad power-pop. Jag ser egentligen bara ett problem med musiken -- och tyvärr i första hand de låtarna jag gillar mest; "tuff musik" är inte riktigt samma sak nu som det var på 60-talet. [I]Leader Of The Pack[/I] och [I]These Boots Are Made For Walkin'[/I] känns inte riktigt lika tuffa som de en gång har varit. Numera är de hela kitschens soundtrack och upphov till roliga danser. Det är väl tidens gång kan man tycka -- inte alla saker åldras med den värdighet man (jag) gärna vill.
Visst, tiden är definitivt en faktor. Men det finns ännu en bov i dramat. Han heter Austin Powers. Han, vapendragaren Madonna och deras färgglada tights har utan tvekan dragit sitt strå till stacken. Är det bara jag som tycker det är dags att de får betala för det?
Skivbolag:
Artist:
